Drambuie

Jag har kommit på ett ord som är väldigt pinsamt att stava. Mina kinder blir åtminstone lite röda.

Ord: crawla ("kråla", ett simsätt, används ofta av pojkar i 12-årsåldern som tror att de simmar men egentligen bara viftar med armarna och kickar med benen - i själva verket rör de sig inte en meter.)

Varför ordet är pinsamt att stava: När man skriver "crawla" så skriker det "jag vet att det är ett engelskt låneord och därför stavas det inte utefter svenska stavningsregler". Det är oundvikligt att inte skapa sig en image som besserwisser, arrogant och en sån som följer tillkännagivandet av Nobelpristagaren i litteratur via radio i en bokhandel för att så fort författaren avslöjas sno åt sig så många böcker som möjligt av honom/henne. Bara utifall att de tar slut liksom.

• Börja simma

• Skaffa ett bra shampoo mot klår

• Vara snäll mot folk med ryggsäckar

• Vara mer frekvent i att räcka upp en hand som tack när bilförare stannar vid övergångsställen

Om det finns något jag avskyr så är det mellanperioder. Dessa perioder mellan årstider då vädret är dels det ena, dels det andra. Man skulle bo i regnskogen trots allt!

Det som är jobbigast med dessa perioder är att det är omöjligt att klä sig. Det enda säkra sättet att kunna klara av denna uppgift är att ständigt bära med sig en väska med alternativa klädesplagg så man lätt kan byta om då det helt plötsligt till exempel känns som vår.

Jag vet att jag inte är den enda som känner så här, för överallt när jag går ut ser jag människor som av sina kläder bevisat är förvirrade. Sverige i mars är  till exempel det enda stället där man kan se folk gå iklädda dunjackor, gigantiska stickade halsdukar och, givetvis, solglasögon. Detta är ju sannerligen inte en ekvation som går jämt upp, och det tyder bestämt på att människor är helt vilsna.

Fast å andra sidan så är ju Sverige ett bland de mest soldesperata länderna i världen och varje tecken på dess strålar får oss att förbereda gasolgrillarna och ta på oss bågarna.

Det spelar liksom ingen roll om det är 45 minusgrader och man står på en glaciär, så länge solen skiner så ska solglasögonen på.

Idag kom jag att tänka på uttrycket "världen är liten". När man ser någon man känner, eller kände för flera år sedan, som känner en man känner idag eller som helt plötsligt börjar jobba på ens arbetsplats, slänger man gärna till med de här tre orden. Världen är liten! Och när man säger dem så tror man nästan på dem också.

Hur kan vi säga det, och tro på det, när vi varje dag stöter på saker i vardagen (eller ska jag säga inte stöter på) som visar den raka motsatsen.

♦ Busschauffören? Nej, honom känner jag inte.
♦ Kvinnan som nyligen har fått jobb på Pressbyrån? Nä.
♦ Mannen som precis omedvetet steg i hundbajs och sedan råkade knuffa till mig? Aldrig sett.

Om världen då helt uppenbarligen inte är liten, utan extremt stor, varför envisas vi med att säga detta?

När Madeleine idag frågade om varför människor på Sydpoolen inte står upp och ner* så bevisade detta ytterligare att världen faktiskt är väldigt stor.

Eller kanske inte så mycket stor som bara väldigt dum.



*Har du svaret på denna fråga så får du väldigt gärna svara. Tänk på det. Det är ju typ askonstigt??

Jag var påväg hem från bussen här om dagen, det var mörkt, då en kvinnlig skugga började närma mig med allt större fart. En kort stund senare hade hon gått ut lite på kanten om vägen och ökade takten i sina steg. Det var helt uppenbart att hon försökte gå om mig.

Jag blev något oerhört förolämpad.

Försökte hon insinuera att jag gick långsamt? Jag kan tala om för er att jag inte går långsamt, tvärt om. Ibland brukar jag medvetet försöka gå långsammare då jag inte vill att folk ska se på mig som killen som går alldeles för fort.

Jag tänkte inte låta denna kvinnas försök att gå om mig lyckas. Detta var en strid som jag inte skulle vika ifrån.

Så jag ökade takten. Hon ökade takten. Jag gick något ruskigt fort, men väl anpassat så att hon inte kunde gå om utan desperat halvsprang en knapp halvmeter snett till vänster om mig.

Tillslut lyckades hon gå om mig. Då började jag gå lika fort som henne, precis bakom.

När hon kom fram till sitt hus fortsatte jag bara förbi. Jag kände mig nöjd och hoppades att hon får en tankeställare nästa gång hon försöker att gå förbi någon.

Jag går inte långsamt.

När jag gick ut nu så låg han på mattan i allrummet, precis framför TV:n, och tittade upp i taket med händerna på bröstet. Ungefär som när man ligger på en sommaräng en perfekt junikväll och tittar på stjärnorna. Ja, hur många som nu gör det..

Men allrumstak kan ju också vara fina. Kanske inte lika höga bara.

Förut kom min far in i mitt rum.

- Middan är snart klar! Och gå försiktigt genom vardagsrummet för Henrik gör yoga, sa han förvarnande.

Henrik är namnet på min hindubror som också stundtals är buddhist och katolik.

- Vadå, får man inte störa? undrade jag som aldrig tidigare blivit varnad för något sådant. Det tillhör ju vardagen.

- Nä jag vet inte, han har inte sagt något men han verkar vara i... trans.

När jag två minuter senare gick upp till middagsbordet så strosade min bror fram och tillbaka, långsamt med ett steg i taget, i vardagsrummet. När han kommit till ena väggen vände han sig om, andades in och såg extremt koncentrerad ut. Allt medan en, förmodad, indisk kvinnlig och lugn röst talade uppmuntrande i bakrunden.

Nej, jag var inte speciellt förvånad.

I eftermiddags så satt jag på Brommaplan och väntade på bussen. För de som inte har märkt det så är det kallt nu, jag tror att det var 18 minusgrader, därför är det förståeligt att man använder luvan på sin jacka. Hur som helst så satt jag där på bänken med luvan över huvudet, tittade ner i marken och såg antagligen ut som en ligist.

Medan jag tittade neråt med min luva täckandes ansiktet så såg jag ett par fingrar som sprattlade framför mig. Jag insåg att det var menat som ett signalement till mig, och jag tittade upp. Där stod en man med en helt neutral blick. Han sa med en lugn och känslokall röst "Vill du vara vänlig och bjuda på en cigarett?". Att det där hemmafyllot trodde att jag rökte tog jag som en enorm förolämpning. Om jag var en medelålders kvinna i en amerikansk film så skulle det där vara stunden jag reste på mig, stönade i avsky och smällde mannen i huvudet med min Louis Vuitton-väska. Men nu är jag ju en 18-årig kille från Spånga, så jag sa bara "jag har ingen."

Jag var rädd för honom. Han pratade som om han var påverkad men ändå inte.

Efter en stund så vände han sig om mot mig. Han öppnade munnen och han lät irriterad. Mitt hjärta började slå allt fortare.

"Att du sitter ner, va! Det är farligt, det är för kallt!" Jag kände ett oerhört behov av att försvara mig och försökte bryta in i hans predikan instinktivt med frasen "men jag har ju jackan halvt under..." men jag hann inte längre. "Man kan få urinvägsinfektioner! Speciellt män, va!" fortsatte han.

Jag visste inte vad som var mer förvånande. Att man kunde få urinvägsinfektioner av att sitta på en bussbänk eller faktumet att han kallade mig en man.

Människor tittade omkring, på honom och på mig. Ja, jag var rädd. Lyckligtsvis tog hans verbala attack på mig slut där.

Jag försökte undvika honom på bussen, vilket jag lyckades med. I mina tankar föreställde jag mig hur han följde efter mig från bussen och jag sprang hem nästan fångad och var tvungen att trycka på överfallningslarmet. Lyckligtsvis steg han av ett par stationer innan mig.

Men vadå urinvägsinfektioner? Jag vet inte hur han brukar göra men när jag sitter ner så brukar i alla fall jag försöka att ha på mig kläder.

Här kommer en bild jag tog när jag höll till i lågstadiets lokaler förra veckan. Analys: Barn är roliga.




"Milads dikt Batman

Jag leker i bårjen åfta. Jag gungar och leker och kletrar och sen inget (?). Jag gjilar katter och hundar. Jag tycker åm att leka med mina lek
saker.

Jag leker med lego.

Jag leker med min Batman.

Jag vill gå till simbad.

Jag tycker åm att åka buss (Just wait, Milad! red. anm.)

Milad hans-namn 2d"

Och idag var första musikallektionen. Jag har väldigt neutrala känslor kring detta, främst för att de i gruppen inte har någon smak (förutom Saruz). De dissar mästerverk som CHESS och Kristina från Duvemåla och röstar på rockmusikaler som handlar om transexuella utomjordingar som vill ha sex med allt och alla om jag förstår det rätt? Vill de verkligen icensätta något sånt helt seriöst? Då är jag hellre ett träd.

Ja just det. Läraren tyckte - om vi skulle välja Jesus Christ Superstar - att vi skulle lägga till någon egen touch till produktionen. Ett exempel var att Jesus skulle spelas av en "mörkfärgad muslimsk kvinna".

Okej??

Jag vet inte om någon minns när jag skrev om min förundran över folk som heter "nån som vill hitta på nåt?" på det populära chattprogrammet MSN. Nåväl. Igår hade en människa som namn "Nån som vill göra nåt kul på fredag?". Igår var torsdag. Idag när jag loggade in så var namnet kvar. På kvällen var det också kvar. Jag fann detta oerhört förudmjukande för denna person. Nu tittade jag precis på hans namn igen. Det är ändrat, men där slutar det positiva. Namnet är nu "Göra något kul på lördag?" Lördag är imorgon.

Inte för att jag ska döma då jag själv inte har något att göra, men att utan skam bara skrika ut det på det där sättet finner jag jätteroligt.

Desperadoooooooooooooooooooooo

Hej!

Såg precis de två sista minutrana av "Vi i femman". Nytorpsskolan (eller liknande) vann och gick vidare i tävlingen. Ut mot scenområdet rusade 25 glada och skrikande 11-åringar då pappa yttrade:

- Ja, det är väl inga Mohammeds med i det här?

Kommer någon ihåg när jag skrev att min familj skulle vara hatad om vi var kända??

Idag har min fader namnsdag. På frukostbordet låg det idag två mellanstora paket inlindade i svart och vitt omslagspapper.

"Å, paket!" utbrast han förvånat när han fick syn på dem.

"Ja det är inget märkvärdigt!" sa min moder fnittrande.

Med stor entusiasm började pappa öppna det första paketet. En mörkgrön plastförpackning visade sig.

 "En gasbrännare.." sa han dovt.

"Var det töntigt?" svarade mamma.

"Nej inte alls!" Sedan vände han sig till mig och sa "Johan, det är roligt att mamma köper saker till sig själv genom att ge dem till mig."

Han öppnade det andra paketet. Det var en flaska metangas.

"Till gasbrännaren!" sa mamma.

Tror han blev lite besviken.

Förra veckan på vår hälsopedagogikslektion hade vi besök av RFSL som berättade om HBT-frågor.

Idag när vi hade lektion igen undrade en av lärarna hur det var. Fick vi svar på alla våra frågor? Vi ska även senare få ett papper att utvärdera besöket. Eller som hon uttryckte det:

"Ni ska få ett papper och svara på några frågor om vad ni tyckte, så att ni hjälper dem när de kommer ut och föreläser i andra skolor."

Detta fann jag extremt roligt. Vilken ordtwist!

Jag skrattade för mig själv.