Drambuie

Idag kom jag att tänka på uttrycket "världen är liten". När man ser någon man känner, eller kände för flera år sedan, som känner en man känner idag eller som helt plötsligt börjar jobba på ens arbetsplats, slänger man gärna till med de här tre orden. Världen är liten! Och när man säger dem så tror man nästan på dem också.

Hur kan vi säga det, och tro på det, när vi varje dag stöter på saker i vardagen (eller ska jag säga inte stöter på) som visar den raka motsatsen.

♦ Busschauffören? Nej, honom känner jag inte.
♦ Kvinnan som nyligen har fått jobb på Pressbyrån? Nä.
♦ Mannen som precis omedvetet steg i hundbajs och sedan råkade knuffa till mig? Aldrig sett.

Om världen då helt uppenbarligen inte är liten, utan extremt stor, varför envisas vi med att säga detta?

När Madeleine idag frågade om varför människor på Sydpoolen inte står upp och ner* så bevisade detta ytterligare att världen faktiskt är väldigt stor.

Eller kanske inte så mycket stor som bara väldigt dum.



*Har du svaret på denna fråga så får du väldigt gärna svara. Tänk på det. Det är ju typ askonstigt??

Jag var påväg hem från bussen här om dagen, det var mörkt, då en kvinnlig skugga började närma mig med allt större fart. En kort stund senare hade hon gått ut lite på kanten om vägen och ökade takten i sina steg. Det var helt uppenbart att hon försökte gå om mig.

Jag blev något oerhört förolämpad.

Försökte hon insinuera att jag gick långsamt? Jag kan tala om för er att jag inte går långsamt, tvärt om. Ibland brukar jag medvetet försöka gå långsammare då jag inte vill att folk ska se på mig som killen som går alldeles för fort.

Jag tänkte inte låta denna kvinnas försök att gå om mig lyckas. Detta var en strid som jag inte skulle vika ifrån.

Så jag ökade takten. Hon ökade takten. Jag gick något ruskigt fort, men väl anpassat så att hon inte kunde gå om utan desperat halvsprang en knapp halvmeter snett till vänster om mig.

Tillslut lyckades hon gå om mig. Då började jag gå lika fort som henne, precis bakom.

När hon kom fram till sitt hus fortsatte jag bara förbi. Jag kände mig nöjd och hoppades att hon får en tankeställare nästa gång hon försöker att gå förbi någon.

Jag går inte långsamt.

När jag gick ut nu så låg han på mattan i allrummet, precis framför TV:n, och tittade upp i taket med händerna på bröstet. Ungefär som när man ligger på en sommaräng en perfekt junikväll och tittar på stjärnorna. Ja, hur många som nu gör det..

Men allrumstak kan ju också vara fina. Kanske inte lika höga bara.

Förut kom min far in i mitt rum.

- Middan är snart klar! Och gå försiktigt genom vardagsrummet för Henrik gör yoga, sa han förvarnande.

Henrik är namnet på min hindubror som också stundtals är buddhist och katolik.

- Vadå, får man inte störa? undrade jag som aldrig tidigare blivit varnad för något sådant. Det tillhör ju vardagen.

- Nä jag vet inte, han har inte sagt något men han verkar vara i... trans.

När jag två minuter senare gick upp till middagsbordet så strosade min bror fram och tillbaka, långsamt med ett steg i taget, i vardagsrummet. När han kommit till ena väggen vände han sig om, andades in och såg extremt koncentrerad ut. Allt medan en, förmodad, indisk kvinnlig och lugn röst talade uppmuntrande i bakrunden.

Nej, jag var inte speciellt förvånad.