Drambuie

Idag när jag klev in i köket på morgonen för att värma mig en härlig skål gröt, så stod det ett glas på bordet. Det stod på min berömde Hindubrors plats, och var nästan helt fyllt med vatten. I glaset låg det något genomskinligt, kristalliknande, sammanhängande föremål, det såg nästan precis ut som ett stycke silvriga löständer. Jag undrade ju givetvis vad detta var.

Jag ropade till pappa att komma in. Han sa till mig att han hade märkt samma sak, men inte kunde förstå vad det var. Han tyckte också att det sog ut som löständer. Tillslut kom vi fram till att det var ett armband eller halsband.

Att jag fann detta helt normalt - att det fanns ett vattenglas med ett halsband i på köksbordet - förundrar mig än till denna stund.

Idag klippte jag mig. Jag hade ingen bokad tid, så jag gick till mitt vanliga drop in-ställe. Jag tänkte att om det inte fanns någon tid då så var det meningen att jag inte skulle klippa mig, och skulle därav inte boka en till en annan dag.

Det fanns tid, jag kunde hoppa i stolen på direkten faktiskt, så det var väl rätt så välbehövligt att klippa mig antar jag.

Just nu mobilbloggar jag direkt från Nobelmiddagen! Jag sitter här till bords - middagen har varit framme i cirka en kvart och ingen förstår riktigt vad det är. Fint ska det tydligen vara.

Nyss såg jag nån dansk prins med ett sockerrör i ena handen. Det tyckte jag var lite udda.

Snart delas första priset ut!

Nu kom pappa in i mitt rum med ett leende på läpparna. Jag har fått användning för matematik! sa han.

Jag antog bara att han sa det för att jag jämnt säger att lära sig matematik inte fyller nån funktion.

- Jag ska räkna ut en vinkel av trappan (han bygger ett räcke, red anm). Men då kan man inte bara använda pythagoras sats utan jag måste även använda pottifuttiluttimetoden.*

Jag svarade att jag aldrig kommer bygga ett trappräcke så jag har fortfarande ingen använding för matte.



*Metoden heter egentligen något annat, jag minns inte, trots att det var 2 minuter sen jag hörde dess namn

På bordet stod det en karaff. Inte vilken karaff som helst. En glöggkaraff.

I denna glöggkaraff fanns det en skvätt glögg kvar.

Äh, jag tar nog lite glögg, sa pappa när han och jag stod i köket.

Jag sa till honom att den glöggen stått där i två dagar och den var säkert full med bananflugor.

Han svarade.

Mandlar, russin, flugor, samma sak! medan han la in en kopp i micron.

Jag vet att han skämtade, men om han inte gjorde det skulle det bara finnas ett ord att beskriva detta.

Ett ord.

Det ordet kommer snart. Vi är strax tillbaka.