Drambuie

Jag vet att vi ska älska varandra, och se saker från den ljusa sidan, stay positive. Men alltså du..... oh.... jag kan inte.... alltså..... ooooooooooohhhhhhh!!!!!

Jag hatar honom verkligen. Hata är ett väldigt starkt ord, och det är därför vi använder det.

Du har ditt fucking Norra/Södra Ängby, dina glasögon, dina randiga tröjor, din hemska överstora panna som ger dig ett marionettdockliknande utseende. Du har, tyvärr, också makten över små oskyldiga skolbarns betyg och därav viss framtid.

Jag kan inte tvinga dig att gilla mig, du kan inte tvinga mig att gilla dig. Vi är perfekta för varandra. Vi har utvecklat en såndär riktig hatkärlek, du och jag.

Du går igenom på tavlan att allt vi skrivit är kliché. Varje beskrivning är kliché, för dig. Hela du är ju ett fucking kliché. Man kan (likt "kalla händer", "röda läppar" och "smekande vind") se dig överallt. Vi kallar det soptunnor. Den mörkgröna, randiga soptunnan som stank som en soptipp, står bredvid katedern. ÅH NEJ, FAN, JAG BLANDADE TEMPUS.

På min novell fick jag VG- med världens största ritade minus. Okej, det kan jag acceptera, var inte det bästa jag skrivit. Men att skriva ett fucking helt a4 om att den suger - WHAT? "Ditt språk är väldigt dåligt", "stora brister", "helt obearbetad" ,"borde bett andra läsa den innan."

Okej, Dorothy, YOU'RE GOING DOWN. Jag bearbetade den där texten i en fucking vecka, tänkte efter. Jag har låtit typ 10 personer läsa den, specifikt bett dem att ge mig klagomål. FUCKING HINDUER HAR LÄST DEN.

UP. YOURS.

Soptunnan. That's you, bitch.

På lördag sticker jag till Gran Canaria! And once I'm there, I aint talkin to you bitches! For a week då ;)

Det blir en såndär underbar/hemsk/vet ej riktigt charter-svensson-semster. Jag har inte varit på en sådan sedan.. Mallorca, 2002, faktiskt. Jag kan inte vänta tills jag får min välkomstdrink. En sangria till mina föräldrar, jag får ett glas apelsinjuice, sitter och ler medan Kristin, vår glade reseledare, går igenom alla spännande utflykter som Apollo erbjuder på denna exotiska men ändå så moderna ön.

Blir så himla skönt att bara recover hela den här terminen. Inte tänka på skolan eller alla jobbiga saker. Jag ska vara på stranden, luta mig tillbaka i min gulrandiga solstol som så perfekt är placerad under mitt blåa parasol för 10 euro i timmen, ha på mig mina glasögon från H&M och titta på de ljusblåa vågorna som så subtilt slår upp mot stranden, hålla en roman av Liza Marklund i handen och bara tänka:

Svensson.

På kvällen, efter stannat vid strandshoppingen i 20 minuter eftersom Frulle (min tvillingbror) måste ha ett sånt där uppblåsbart traktordäck (wouldn't surprise me), duscha av det äckliga saltvattnet, gå ut till en italiensk resturang - IKVÄLL IGEN -, äta lite spaghetti bolognese, dricka cola, säga la cuenta, por favor och sticka hem till hotellet för att spela biljard i dess lounge, gå till hotellrummet och lägga mig, och liksom bara tänka:

Svensson.

Sen måste det ju bli lite äventyrs-Johan också, ska inte bli alltför relaxed ;) För antingen klarar jag inte av att vara det.

Detta är vad jag behöver.

För någon vecka sedan var det skaldjurspasta i skolan. Jag äter inte skaldjur. Jag tror jag jämt ska få allergiska chocker, efter legat utslagen efter en hummerfond i somras.

När vi var klara och skulle gå till disken (borde få ett finare namn, Suffe), såg Han med stort H och hans kollega, som antagligen egentligen är chef, mig, och min orörda tallrik.

- Var det inte gott idag?? frågade Egentligen-Chefen.

- Nä, svarade jag, log, och kniv-och-gaffel-skyfflade ner min mat i en av de blåa soppåsarna, som så malplacerat står utspridda precis där man ska gå.

- Varfur inte??

Jag tittade på honom.

- Skaldjur.

Jag la min bricka i maskinen, och blev iaktagen av dem då jag på mitt ödmjukt överlägsna sätt avlägsnade mig från matsalen.

Trust me, there aint goin be no skaldjur in that school again.

Idag hade vi naturkunskapsprov. Jag gillar inte naturkunskap, tror jag har gjort det klart för alla nu.

Eftersom jag inte gillar NK, inte har en plan på att börja göra det eller ta ett moget beslut att faktiskt strunta i att det är tråkigt UP MY ASS och plugga ändå, så kunde jag givetvis inte ett smack.

Istället ägnade jag en halvtimme åt att skriva en halv uppsats på sista frågan. Den löd "Finns det någon fråga du saknar? Formulera den i så fall!"

Jag skrev "Varför är NK helt onödigt?" och skrev 5-6 rader om varför. Det var inte så svårt att komma på, jag har ju ändå MVG i att såga saker. Speciellt när det gäller fucking hallon och bladlöss och dess fucking jävla kretslopp feat. bekämpningsmedel.

Enligt ögonvittnen såg läraren bekymrad ut när jag lämnade in mitt prov. Undra varför. Nu när jag kom hem ångrade jag det lite, alltså att jag skrev sådär, men mitt humör ändrades snabbt till mitt lilla depp-bryr-mig-inte-om-ett-skit-humör som jag tar fram ibland, så det känns inte så farligt längre.

Kommer dock göra det när mina föräldrar får reda på det och blir arga like hell, men det är en senare historia.

TACK ♥ Madde, som gav mig ett alldeles eget inlägg på -uz-bloggen! Givetvis ska du också få ett av mig, Madduz!
Dock unlike me, slipper du vänta i ett halvt millenium på att få det ;)

Du är helt hysteriskt rolig du med! Du är rolig när du skrattar, speciellt när du går ner i fosterpositionen och man funderar på om man ska skratta själv eller ringa 112. Du är allmänt snäll, och väldigt framåt och måldrivande, jag ser en stor potential hos dig, Madde! Nog med mentorstalket ;)

Jag kommer faktiskt ihåg första dagen i skolan, du vet den där underbara dagen i slutet på augusti, då vi såg drömmar om för en gångs skull normala mentorer slås sönder. Och ja, vi träffade varandra för första gången också! Jag tror du och Saruz satt på bänken precis framför mig, och jag kommer ihåg att ni fnittrade nästintill hela tiden. Då tänkte jag, haha seriöst, "ujujujuj....", för jag trodde du var en såndär ultra-fjortiz som aldrig kunde sluta skratta. Och på ett sätt, Madde.. är du det :D (Minus fjortiz då, för det är du inte ;) Krävs en tvåveckorskurs och diplomering av en doktor för att bli certifierad det.) Men det är bra, du har humor, and we love that! Glada människor ♥

Och på den där engelskalektionen för någon månad sedan, när vi hade så tråkigt och jag såg bara ditt anteckningsblock och din frånvaro, och jag genast tänkte "HOTA!", haha. Du minns vad jag skrev va, med din gröna penna? ;) Haha jag kommer faktiskt inte ens ihåg.. Men det var något "Titta bakom dig" eller hur? Och det där var ju jättekul, för du blev helt uppspelt och yeahyeah, och undrade vem det var. Jag höll masken ;) Sedan sa faktiskt MUNA åt mig att hota din hund, så någon dag senare skrev jag på ditt schema "Du tycker om din hund, va? Vi ses" eller nåt :P Du blev ju rädd haha, och du misstänkte faktiskt att det var jag, eftersom du undersökt handstilar.. Jag höll masken igen! Men det blev en tredje gång också, och det var faktiskt inte jag! Det var nog Muna eller nån haha.

Många fina minnen! Det finns dock en sak som jag måste ta upp. Din smak på killar. Madduz, vi bör ta det här till skolkuratorn.

Ditt senaste ragg...Caliente.. med den underbara PA-bilden, han verkar ju trevlig, trots att ni bara kan kommunicera genom gester och ultra kick-koreografi, då Caliente inte pratar svenska. Men att gå igång på freakin Mahmads och allt vad ni håller på med... Som jag tror till och med Caliente skulle stämma in med mig på... Que??

Du är jättetrevlig, Madde. Det är lätt att prata med dig, man blir inte sådär nervös eller ångestfylld, utan man blir bara.. medflowad :P

Och, Madde, jag vill att du ska veta, du är inte blek i mina ögon heller.

Du är..

Hm. Ja, du är, helt enkelt! Ska bli jättekul att gå i samma klass som dig i tre år till, kanske fyra (efters)om vår årskurs är så dålig så vi tvingas gå om :D

Lotsah' luv

//

Your Ultimate Fantasy Lay

Jag måste bara säga detta. Efter en "underbar" tur i Vällingby, öppnade jag frysen här hemma och tog fram en såndär magnumglass som mamma hade köpt till mig. Men vad är oddsen för att den ser ut såhär? Jag lovar, den var så när jag öppnade den.

Jag lovar. Jag bryr mig mer om att Anna, 23, gick ner 13 kg efter fucking slutat småäta än om att Mikael Persbrandt slutat på Dramaten. Jag menar: "AFTONBLADET KARTLÄGGER: Persbrandts tre tunga oktoberveckor."

Jag har hela oktober blivit misshandlad teoretiskt med fucking indolenta lärare som antingen har ett för kort ben eller är manodepressiva dryga egocentriker. Inte ser jag någon tidning kartlägga mina veckor? Det är orättvist. Speciellt när mina problem är minst lika i-landiga som den där ex-alkolistens.

Men nej, nu ska jag vara lite glad och tjohooo. Det är jättekul att du har slutat på Dramaten, gett upp en del av din ointressanta-kan-inte-bry-mig-mindre-karriär, Micke. För det kan jag väl kalla dig? Mikael - Micke. Mackan. Mickiz. Makarena.

Så, Makarena, hur känns det då, när alla kvällspressar kartlägger ditt liv sådär? De har en artikel lång som Gunde Svan där det låter som folk faktiskt bryr sig om att du har slutat på Dramaten. Vad är förklaringen? frågar sig journalisten. Hmm, vad för klurigt kan ha orsakat detta helt ointressanta som gjort att jag fått en artikel publicerat som toppnyhet på söndagsmorgonen. Hmm..

Är det verkligen bara jag som inte förstår? Jag citerar rubriker ur "tidningen" (ny def: papper med värdelös text på): "PORTAD FRÅN DRAMATEN", "AVHOPPET EN CHOCK". Det enda som chockar mig är att grundlagen tillåter detta.

Man kan betala 19 kronor för att läsa de där artiklarna, Makarena. 19 kronor. Det får man en ♥pepeglass♥ och två cola-tuggummin för.

Jag köper hellre en pepeglass, cuz I love that. Men jag älskar inte dig, Mickiz. Det går inte. Inte efter att ha sett din overacting som den där jobbige kriminalaren-whatever i de värdelösa (allvarligt) Beck-filmerna, vilka jag heller inte förstår varför de är så populära. Du kan inte skådespela, blir polisanmäld för krogbråk, du bär fucking basker. Och folk bryr sig när du hoppar av DRAMAAAAAAAAAAAAAAATEEEEEEEEEEEEEEN?

That was DRAMAAAAAAAAAAAAAAATEEEEEEEEEEEEEEEEN.

Jag är den ende som verkar ha en hjärna ibland.


Jag vill sätta in dig i en brun TV från 90-talet, tvinga ner dig i Lattjo Lajban-kojan och peta på dig med en hammare tills du ger upp och tittar på Dr Mugg med Pelle, 7 år gammal, från Hudiksvall.

Haha, okej, jag är sämst på att gissa. Inte ett enda rätt ;)

Det var tråkigt att miss Lovely Eyes åkte ut, jag gillade henne. Hon var väl rätt så dålig ikväll, men crap som Sam och Andreas var ju mycket sämre. Varför röstar folk på dem? Men jag är glad över att Evvi, my new favourite, är kvar!

Bilen går bra?

Okej, början var så läskigt pinsam så att jag bara ville ta fram ett automatvapen och skjuta ner någon ur TV4s produktionsteam. Kan ni inte hitta på något bättre än att tvinga era idoler att dansa allmänt töntigt i slow motion?

Now to the good stuff!

Daniel - I Don't Feel Like Dancing (Scissor Sisters)
♥ ♥ ♥

Ja du, Daniel. Danne. Jag älskar att dina händer äntligen är borta. Verkar som om jag slipper ta fram mangeln, ändå. Du dansar på, ger mig den där lite smått porriga blicken som jag kunde leva utan, går upp i din lilla falsett. Och det var väl trevligt! Men nothing more.

Mattias - Summer Love (Justin Timberlake)
♥ ♥ ♥ +

Oj oj oj, Mattias, nu satte du fjortisarnas hjärtan i brand! Början var faktiskt bra, and I kinda liked it, men sen blev du falsk och ja, blev sådär jobbigt plastig igen. Men du såg ut som en kanelbulle, and we all love kanelbullar, så du får ett +. Men jag vill fortfarande peta på dig med en vass pinne.

Gathania - Umbrella (Rihanna)
♥ ♥ ♥

Det var lite falskt idag, miss Lovely Eyes. Lite flås också. Missat dina pass på Friskis? Men jag tycker faktiskt du var bra, svår låt som Danne 2 sa (rim). Och purple's heaven on you haha. DU FÅR EN TREA AV MIG ♥

Amanda - Don't Hate On Me (Vincent)
♥ ♥ ♥

Varje gång du börjar sjunga förflyttas jag till någon slags jazzbar i SoHo, där jag sitter vid ett mahognybord med David Copperfield, drickandes Oboy. Och det är bra. Men din röst är så raspig så det blir jobbigt för mig, faktiskt. Du är ju ändå bra, lille vän, aint gonna hate on you. Kramiz.

Sam - Tired Of Being Sorry (Enrique Iglesias)
♥ +

Haha vad försegick i bakgrunden? Flaggor à la Evighet? Ja, Sam, det raggar du nog röster på!

Och din röst ger mig fortfarande rysningar för helt fel anledningar. Jag hoppas verkligen att du åker ut, för jag är trött på att attackera dig. Jag tänker inte göra det idag, för allt är nog redan sagt.

Andreas - A Little Bit Of Love (Andreas Johnson)
♥ +

Det är verkligen något i dig som stör mig. Din överambitiöshet, och.. bara hela du. Du kan ju sjunga, så varför väljer du en av de sämsta låtarna från årets MF? Vilken hit? Que?? Gillade det inte.

Marie - Big Girls Don't Cry (Fergie)
♥ ♥

What the hell is this, bitch? Du är ju min favvo, Marie! Kan inte du börja välja bra låtar, eller låtar som överhuvudtaget passar dig? Ge mig lite ballader, som du har sjungit tidigare. Bort med WOHOOO-Marie!! Du var faktist tråkig och dålig.

Christoffer - Say It Right (Nelly Furtado)
♥ +

Du förstörde precis en av årets bästa låtar.

Evelina - Apologize (One Republic feat. Timbaland)
♥ ♥

Wiie, en av mina favoritlåtar! Och hjälp? Vad hände med din röst, Evvi? Den var faktiskt nästan bara falsk. I början gick det bra, men sen vid första refrängen försvann allt. Men jag gillade det ändå lite.. Hoppas du inte åker ut, för du kan så mycket bättre, och jag gillar dig! Speciellt ditt hår.

Peter Jihde, programledare
♥ ♥ +

Funkade ju rätt så bra ikväll, Peppe! Jag vet inte riktigt, det är fortfarande Sportspegeln lite överallt. Det är tråkigt. Men jag tror nog att du kan växa i de kommande programmen ;) Blir spännande.

---

Juryn är störd. Jag tycker de har fel i nästan allting. Det är bra.

Bäst ikväll var nog Mattias, trots att alla var rätt så bleka, speciellt de fem sista.

Hela programmet var väl ok det med, nu har ni tagit in dansare, TV4.... Kanske inte var det smartaste tycker jag. För vissa funkade det, men för andra blev det bara irriterande. Ville alla verkligen ha dansare i sina framträdanden? DON'T THINK SOOO..

Den som åker ut ikväll är nog.. Andreas. Eller jag vet inte riktigt, det var så många som var crap. De som hänger löst är nog han, Evelina och Sam.

Svårt ikväll. Så länge inte Marre eller Evvi åker blir jag nöjd!

Skolfest. 21.00-24.00. Butchvakter. Kroppsvisitering. 500 hoppande ettor till house-club-fjortistechno-musik.

Så kan man nog sammanfatta min kväll igår. De hade byggt upp hela skolans huvudbyggnad till värsta underground city-stället, med sånna där coola blixtrande lampor som jag inte har en aning om vad de kallas, men jag säger flashisar.

Mitt i the party så stannade musiken plötsligt, och typ 100 svartklädda, skrikande tvåor och treor kom upp på "tvåan" (huvudbyggnaden är ett högt hus uppbyggd av balkonger, så balkong nummer 1 nederifrån) och skrek "NER PÅ KNÄ!" i typ fem minuter. Nästan ingen hörde vad de sa, och stod på benen och liksom "annars då??". Men när alla kommit ner.... så fick vi lägga handen på hjärtat och svära en ed. I aint pledgin nothin, så jag höll handen typ på axeln och låtsades mumla lite haha.

Allt var rätt så platt, vår fantastiska festkommité sa att det skulle bli karaoke och crap, och jag kunde ju inte vänta till att få se folk göra bort sig, och mig själv, men det blev aldrig något av det! Istället fortsatte mr DJ på och frågade mig var man kunde köpa något att dricka. Vi visste inte. Hoppas du överlevde ändå.

Anyhoo, det var snart slut och jag och Fjortiz-Elin stack till tuben för att åka hem. Satt halvt döda och väntade där i 25 minuter, hann till bussen och kom hem strax efter 1.

Jag tänker bryta mig in i festkommitén och göra de andra festerna mindre platta.

SL. Åh, kära, underbara, vackra, inte-lika-effektiva SL.

Storstockholms lokaltrafik!

Heil.

Tunnelbanor. Pendeltåg. Tvärbanor. Träbänkar. Överfulla, röda bussar med desperata passagerare som är tre minuter försenade till arbetet, skolan eller varför inte mentalvården.

I morse när jag skulle stiga på bussen med tant #1, gubbe #1, fjortis #1, fjortis #2 och random dude #1 var inget undantag. Bussen saktade in, och hela bussen var verkligen aspackad. Har ni sett en full buss någon gång, släng in några Lasse Kronér in i den and you're with me. Tant #1 såg verkligen bekymrad ut, och ville nog inte kliva på. Fjortis #1 och fjortis #2 uppfattade nog inte situationen alls, de hade sina iPod på.

I bussen var det vad som kan liknas med ett upplopp. Folk stod verkligen upptryckta på förarens fönsterruta, så trångt var det. Dörrarna lyckades mysteriskt nog öppna sig, och jag klev in, iaktagandes situationen, hjälplöst.

The following takes place between 8:22 A.M. and 8:25 A.M.

Busschauffören: Allihopa backa, backa, träng in er!!
Upploppskvinna, ~38: Män härregud hur kan du förvänta oss tränga in oss ännö mär än dätta??
Busschauffören: Det finns massa plats där längre bak! [Små luftflikar till storlek som typ en myra] Träng ihop er, alla måste få komma med!!
Upploppskvinna, ~38: Ja nt' backar ja dit nt'! Finns jö inge å hålla i säj i! Varsego dän som vill! Varsego å ramla!

Jag tog upp mitt SL-kort, tryckte upp det i chaffisens ansikte, trängde mig förbi människor som såg ut att kunna auditionera för uppföljaren till Psycho, trängde mig, trängde mig, och ställde mig stolt i denna lilla luftflik, utan något att hålla mig fast till. Nu visade jag dem allt, tänkte jag.

Mirakulöst kom alla in, förutom random dude #1, tyvärr, som fick sitta kvar på hållplatsens träbänk.

Bussen startade. Tänkte fortfarande att jag var väldigt duktig, tills vi börjar rulla och "tryckvågen" knuffade ner mig halvt i en affärsmans knä. Kanske inte var så bra idé, ändå. Men jag stod kvar där, lyckades nå en stång att hålla i. Jag var duktig. Jag kämpade för SL!

I love a dramatic moment.

Jag hatar min svensklärare, som också råkar vara min samhällskunskapslärare.

Han är i sena 30-årsåldern, "humorristisk", dryg och allmänt randig. Ja, alltså han går runt i randiga tröjor. Förutom idag då, då han kom till skolan i en obeskrivbar jeansjacka som borde förbjudits enligt grundlagen när typ Gustav Vasa levde.

Hur som helst.

Hans största intresse på lektionerna är att prata om sig själv, huvudsakligen området där han bor. Södra Ängby. Denna lilla idyll i Bromma, som han så fint själv uttrycker det, som med sitt lugn och sin trivsamhet har blivit älskat av alla barnfamiljer och villaägare. Här njuter alla av livet, går på trivsamma söndagspromenader i de naturistiska skogarna med sina små fucking Bichon Frisé, här vågar man släppa ut sina barn på gatorna! Alla är lyckliga i Södra Ängby.

I varje lektionsuppgift vi får så nämns Södra Ängby nästan helt säkert minst en gång. Alltså om jag ser fucking "villägare i Södra Ängby" en gång till så kommer jag ta fram min dark-sida och skjuta ner honom Battle Royal-style medan lhan liksom sitter på katedern å bah "neeeeej men min juristexamen och min villa i Södra Ängby, jag har ju inte ens hunnit rensa min perfekta lilla idyll-bromma-fucking-ros-rabatt i helgen!" och typ försöker slå sig fri med sin lilla vita pekpinne som liksom så perfekt matchar hela honom, en perfekt avbrytare till en randig H&M-tröja.

Han gillar att klaga på mig. Visst, han gör det med all berättighet, men han är fortfarande the ass. Står där och lutar sig mot whiteboarden och liksom "beebeheebbehheehehehehe sociologi beebehehhe inget betygsunderlag balaaaelelel annat i Södra Ängby balalalalalaleeegege jag är DRYG."

Å vad jag hatar honom.

När han vänder ryggen om till mig så formar jag en revolver med mina händer, siktar, avfyrar världens skott, träffar honom perfekt i huvudet, min dark-sida viskar inom mig: Headshot.

Varför kan jag inte ens få gilla en lärare. Bara en. Jag förtjänar det. Jag vill inte skjuta ner alla i mina dagdrömmar, jag är en snäll människa. Men när skolor anställer dryga 40-men-säger-jag-är-30+-ingar får de faktiskt acceptera konsekvenserna.

Tills jag kommer underfund med det kommer jag fortsatta hata honom.

Randis.

För någon vecka sedan läste jag att det här skulle bli den varmaste oktobermånaden sedan... länge. Det skulle bli sommartemperaturer! Det var ju skönt tänkte jag.

Jag väntade. Och jag väntade. Speciellt varmt blev det inte, tyckte jag. Istället frös jag fingrarna av mig när jag gick till bussen på polarisiga morgnar.

En vecka senare kunde jag läsa att nu skulle det bli kallt, snö skulle komma. I freakin oktober. Jaha, tänkte jag, accepterade läget och förberedde mig för att ta på mig mina imaginary Vantar Human Edition.

Jag väntade. Och jag väntade. Fick en hagelskur på mig, och då tänkte jag att nu säkerligen kommer snön.

Och jag väntade. Ja, jag väntade.

Kom det någon snö? Nä.

Istället blev det bara regn. Och grått. Men jag har förtroende för våra meteorologer.

Så jag väntar. Japp, jag väntar.

Jag fattar inte facebook.

Det första man ser när man kommer in på sidan är ju liksom en knallvit bakgrundsfärg med lite blåa inslag, och en liten box för att logga in på, som om jag skulle vilja logga in på nån slags banksida för att ta fram mina kontouppgifter.

Det känns som alla har facebook. Det har gått för fort det här. För någon månad sedan visste någon knappt vad det var, och nu har helt plötsligt "alla" detta. Det är något skumt som ligger bakom det här, jag känner det djupt där inne i ryggmärgen.

Jag ser framför mig några skumma datanördar i en mörk och kall källarlokal, fem mil norr om Alingsås, sittandes med fingrarna över tangentbordet medan de gapskrattar fram buskap som "Nu tar vi över världen" och "Vi hatar Ebba von Sydow."

Jag menar det sista gör mig absolut inget, men det första oroväcker mig. Skulle jag ha en bra kamera, ett facebookkonto och om min hjärna fortfarande kunde skicka signaler till mitt ansikte så skulle ni kunna se rädslan i mina ögon.

Varje gång någon tar fram en kamera duckar jag. Jag är rädd för att hamna på den där sidan som alla tycks titta in på, hjälplöst exponera mig för hundratusentals blickar, alla riktade mot mig, dömandes. Okej, kanske inte hundratusentals, men många. Känner mig hjälplös.


Åh vilken läskig sida. Men datanördarna tar väl snart över världen, och jag har väl snart också ett facebookkonto, dömandes andra människor.

Hoppas de byter ut Nordea-looken på hemsidan först.

Jag har aldrig varit gravid. Nej, det har jag inte. Föga överraskande för vissa, för andra vänder denna information hela ens värld upp och ner.

Jag sitter och har en såndär trött-och-måste-egentligen-plugga-men-hänger-på-aftonbladet.se-istället-lördag. Jag bläddrar igenom sida för sida, klickar på det jag tycker är intressant.

Berry kräks - och gillar det

Jag har aldrig varit gravid. Och, faktiskt, kommer jag aldrig bli det.

Men jag har kräkts. Jag har svettats. Gillade jag det? Nej.

Är det här någon slags inherent-mother-feeling? Blir varje "attack" en slags hänrycksfull känsla? Vad coolt.

Ska nog bli gravid varje gång jag får magsjuka.

Ignorera allt ovanstående.

Jag måste äta tårta.

Jag har verkligen panik.

Jag måste äta tårta.

Nu.

Innan dagen är över ska jag ha ätit tårta.

Ja.

Definitivt!

Jag typ vråldiggar Linda som gör SL-rösten. Tänk på avståndet mellan vagn och plattform när du stiger av.

Jag har alltid tänkt på hur du ser ut, Linda (nothing bad nothing bad), och det är så oerhört lättande att se att du inte är en dator eller nåt. Kul om min nästan-idol var en liten Mac nere i Eslöv liksom.

- Det är kul när man sitter i tunnelbanan och folk härmar min röst. Då får man lust att säga: "Du, det där är faktiskt jag." Haha, det kanske man skulle göra nån gång!

Jag härmar dig jämt! Säg till mig, säg till mig!

Grattis Räddare i Nöden von Miniräknare, som fyller 40 år i dag!

Under vad som verkar vara årtusenden har du, von Miniräknare, skänkt oss skolbarn en trygghet och räddning, där vi suttit vid skolbänken, uttråkade och hjälplösa till maximalt. Vad som verkat vara hopplöst har du räddat med din sanslösa förmåga att förvandla värdelösa tal till värdelösa svar, korrekt. Vi är dig evigt tacksamma.

Men, von Miniräknare, du har även gjort så att det är allmänt uppfattande att med en miniräknare, är matte lätt. Man kan tro att där jag sitter med min hypercoola miniräknare för typ 1000 spänn som skolan barbariskt tvingar en att betala, kan jag räkna allt, helt utan problem.

Så är inte fallet. Du gör mig förrvirrad med alla dina knappar, med dina knappar jag förväntas kunna hantera.

Du har gjort så att jag fått lida matematiskt, kanske hälften så mycket, kanske dubbelt så mycket, än vad jag skulle gjort om du inte existerat.

Jag vet inte om jag ska vara tacksam, eller helt enkelt vara totally pissed off på dig.

Just nu är jag tacksam, Räddare i Nöden von Miniräknare. Men, likt Hulken, kan jag ändra kroppsform, färg, muskelmassa och värderingar på en mikrosekund.

Passa dig.

Grattis!
                            

Du har ändrat din form från gigantiskt, till mycket liten. Du borde typ ringa Anna Book och berätta din hemlighet!
Vem vet, ni kanske blir totally bonded och får en egen talk show på femman.

Att klippa sig är ingen favorit hos mig. Men ibland kommer den där rösten som finns där inombords, och liksom bara ropar: Klipp dig. Så jag följde min lätt scizzoaktiga röst och helt enkelt.. klippte mig.

Vi har rätt så många frisörer i det här området. Många bra och billiga, men jag envisar mig dock med att gå till en salong där de gillar att ta betalt. Jag menar verkligen gillar det.

Men ja, de har fina gula tapeter. Oemotståndliga, faktiskt.

Så, ja, jag satte mig där i frisörsstolen, efter att mannen innan mig låtit mig dröja tio minuter eftersom han aldrig blev nöjd.

Det svåraste tycker jag är att förklara vad man vill ha. Det spelar väl dock ingen roll, då frisörer oftast inte bryr sig så mycket, utan de går på egna intuitioner. "Det här tycker han nog är snyggare" (="haha han kommer skämmas like hell när han går ut härifrån!!").

För ett tag sedan var det så för mig. Jag pratade med frisören att jag ville ha ganska kort, och försökte förklara hur kort. Hon föreslog rakapparaten. Jag sa "hur kort blir det då?"

- Vänta, jag ska visa dig, sa frisören, medan hon tog fram rakapparaten och misshandlade halva mitt hår på högersidan till döds.

- Ja.. hmm.. det där var lite kort kanske, sa jag.

- Ja, men nu är det ju försent, svarade hon, och fortsatte klippa mig, med 9 cm hår på sidorna.

Hur som helst!

Den här killen som gjorde det hade båda fötterna på jorden, och klippningen gick bra.

Jag tittade runt i salongen, det var bara jag där, och nån random dude som fikade i bakgrunden. Mina ögon vandrade vidare till alla dessa sprayer, som stod på en hylla precis bredvid spegeln framför mig. Jag läste på förpackningarna: Schwarzkopf, L'Oreal, Color.. Olivolja.

Då hoppade jag till. Olivolja? Que? Vad gör fucking olivolja i en frisörsalong?

Genast kom dessa hemska fantasierna till mitt huvud. Vad ska han göra med olivoljan? Inte använda i håret va? Använder de olivolja för att typ förgripa sig på oskyldiga människors hår, så de får någon slags kronisk fethet i håret?

Jag vill inte ha kronisk fethet i håret.

Det värsta är att om han skulle erbjuda mig det ("Sir, would you like some olive oil in your hair?"). Jag kan inte säga nej. Speciellt inte till frisörer. Tänk om de skulle bli arga och typ tvångsdoppa mitt hår i matfett, resulterandes i att jag får någon slags ful permanentning.

Frisörer har väldigt mycket makt, man tänker inte på det.

- Så, är det bra? Vill du ha något i håret? säger frisören plötsligt.

Åh, gode Gud, hjälp mig.

- Ja tack!

JÄRNSPIKAR. Varför kan jag inte säga nej?

Frisören närmar sig bordet med hårprodukterna, och alltså allvarligt, var det en sekund han inte tittade på olivoljan var jag inte där.

Han började röra handen för att välja vad han skulle ha i, medan jag nervöst satt blixtstilla och försökte fokusera på små vita lamm, som liksom hoppade i hagar en varm junidag..

Handen. Handen. Lite cirkelvals med pekfingret, bara för att göra allt ännu mer spännande, eller hur, herr frisör.

Han tog ner handen bland hårprodukterna, och drog upp en burk.

Vax!

Där satt jag och pustade ut och log för mig själv, medan frisören övervaxade mitt hår.

- Sådär! sa frisören efter några drag.

Jag reste mig, betalade, sa tack så mycket, tog på mig mina kläder och började gå hem, väldigt tacksam för att jag slapp gå därifrån med olivolja i håret.

Och det är väl underbart.

Vi fick en uppgift i svenskan för några veckor sedan att skriva en novell. Den skulle heta "Mötet", absoluuuut inget annat. Sedan var det lite upp till var och en vad den skulle handla om.

Jag tror inte min svensklärare kommer tycka om den. Tror inte han gillar mig. Idag höll han mig i 15 minuter efter lektionen och sa att han hade inget betygsunderlägg för mig alls. Okej, det stämmer ju, jag har inte gjort en enda sak på svenskan (för olika anledningar), men nu får han ju ett! Underbart!

Den är kanske lite för poetiskt. Men jag är rätt så nöjd faktiskt.

---

En bädd av höstlöv låg på den frusna marken. Med sina mörka, men ändå så ljusa och livfulla färger värmde dem de gråa gatorna. Givetvis gick detta på bekostnad av träden, som nu med sina vilande kronor gav oss en fri sikt upp mot den molnfyllda himlen. Då kunde man istället titta på husen, men även där bröt allt upp i alla de mörkgula stenfasaderna. Det tycktes överallt man tittade, fanns en nyans av årets nedgång. Hösten hade kommit.
    Men inte brydde jag mig mycket om det, där jag gick, lite för kallt påklädd för en sen oktoberdag, passerandes flyende fåglar och till synes känslolösa människor med nya höstjackor, kanske känslofulla människor med nya drömmar. Nu kom hösten, sommarens barklädda dagars ljus var ett minne blott. Nu fick mörkret ta över, en anledning att stanna inne, ta det lugnt för en stund. Låta sig dras med av regnet och det gråa, och likt ett fallet höstlöv bara.. följa med.
    Jag tror alla innerst inne gillade hösten, de vågade bara inte erkänna det för andra. Kanske inte ens för sig själva. Det var min önskan, i alla fall.
    Vinden tog i när jag kom in i Vasaparken. Kylan slängdes mot mig och tycktes krypa in i alla luftflikar som fanns. Jag försökte glömma det kalla. Tittade drömmandes upp mot himlen och lövens marsch genom skyn. Det var så jag alltid hade gjort, och så som jag alltid skulle göra.
    Det var inte alls mycket folk där. Det var det jag ville. Avlägset såg jag en lång och smal, gulnyanserad man långsamt vanka fram, med vinden axelerera upp, för att sedan falla och fortsätta sin stilla vandring. Vid Arbetaren stod ännu en man, full av rött, kort och stark, men ändå så sårbar, och stirrade blint in skulpturens livfulla ögon.
     Det tog inte lång tid innan jag såg henne. Dagen ansträngde sig för att hålla kvar ljuset, det riktades mot henne. Det var det här jag så länge hade väntat på. Men jag blev inte nervös, nej, utan jag lät mig bara följa med vinden.
     Det verkade som hon såg mig också. Våra blickar letades till varandra, möttes, försvann lekfullt och möttes snart igen. Lugn.
   - Hej, sa hon lättande, som om hon hade väntat länge på mig. Ett varmt leende kröp fram i mungiporna.
   - Hej, det var inte igår.
    Vi brottades i en pinsam ovisshet om vi skulle kramas, skaka hand eller bara låta hälsningen gå utan yttligare gest. Hur möter man egentligen en människa som man inte sett på fem år? Vi lät det passera oberört.
   - Jag tog med kaffe, sa hon medan hon lite småskämtsamt viftade med en rostfri termos i handen. Jag kunde ana att hon var lite spänd.
   Vi satte oss ned på en parkbänk, sida vid sida. Lät åren som passerat vara där emellan oss, och liksom fortfarande hålla oss isär.
   Jag öppnade termosen med en lätt skruvande handrörelse och hällde upp kaffet i två små vita plastmuggar. Det rykte av hettan, och mina händer blev snart varma.
   Jag räckte henne en av muggarna. Hon sträckte ut handen och drog snabbt till sig den mot sin ljusröda kappa. Hon omfamnade muggen, andades in kaffets doft med ett stort andetag och blundade djupt. I ett andetag fylld av värme.
   - Vad har hänt sedan dess? frågade jag kvickt. Bröt upp känslan av drömlikt lugn.
   Hon tittade på mig. Den där blicken. Den där blicken som så länge legat suddig på min näthinna, helt plötsligt alldeles klar och vid liv. Jag lät den borra in i mig, in i min själ. Jag skulle inte glömma den.
   - Ja du, ha ha, sa hon fnissandes med en dåligt dold osäkerhet. Jag tror inte jag har gjort så mycket.
   Hon fortsatte.
   - Jag stack till London, du vet.
   Jag visste. Vårt uppbryte. Hon ville alltid någonstans, äventyr, men jag ville inte. Jag vet dock inte om det var så mycket vilja som möjlighet, eller kanske rädsla.
   - Jag bodde där i två år. Pluggade, mest. Träffade en massa trevliga människor, många vilka jag har kontakt med än idag. Men jag vet inte, flyttade tillbaka hit för att..
   Hon stannade. Tittade ner i marken, sedan på mig.
   - Vad har du gjort?
   Jag samlade tankarna, andades in höstluften genom näsborrarna, lät sedan luften passera ut som ord genom munnen.
   - Varit här i Sverige, du vet. Och jag visste att hon visste. Har arbetat mest, gick ut skolan, om du kommer ihåg.
   - Hur har det gått? bröt hon in.
   - Bra. Väldigt bra, faktiskt, svarade jag mjukt.
   - Skönt att höra, sa hon medan hon lite vackligt tittade bortåt och strök sina händer fram och tillbaka mot varandra.
   Konversationen stannade för en stund. Det kändes något underligt, eller snarare ovant, att prata med henne. Jag var säker på att hon tyckte det samma om mig.
   - Vad händer nu? frågade jag.
   Hon tittade upp, våra blickar möttes, försvann lika fort som de kom.
   - Ska ut i Europa. Jag och en väninna som jag träffade i London åker till Spanien nu i vinter. Vi tänkte ta jobb som lärare vid en internationell skola där nere. Det blir jättespännande, avslutade hon svagt.
   Besvikelsen träffade mig som en blixt.
   - Du vill inte följa med, ha ha? sa hon skämtsamt, men jag vet att hon var mycket seriös i sitt förslag.
   - Jag kan inte, sa jag skört.
   Återigen föll blickarna neråt, dömda att aldrig få se ljuset där uppe.
   Vi satt tysta. Drack sakta upp kaffet, beskt. Då och då tittade vi på varandra och log lättsinnigt. Jag tog en lätt suck, lutade mig tillbaka i bänkens kala famn och tittade ut över allmänheten.
   - Jag älskar hösten, sa jag varmt. Njöt av ögonblicket.
   - Jag hatar den, svarade hon.
   - Jag vet.
   Vi log igen. Visste att hur mycket vi än ville det, skulle det inte bli mer än såhär.
   - Jag ska väl gå. Men det var trevligt att mötas igen. Verkligen.
   Hon reste sig stillsamt, men ändå med en jäkthet. Jag mötte hennes ögon och log, än en gång. En sista gång. Det krävdes inte mer.
   Hon började ljudlöst vanka bort längs med den tomma parkvägen, det enda som hördes var trädens vinande brus. Vinden tog tag i hennes mörkbruna hår och ville ta det åt alla håll på en och samma gång.
   Efter några steg vände hon sig om, tittade på mig med den där mörka, känslofulla blicken, nästan som om hon ville säga något, men hon vände sig om igen och fortsatte gå iväg.
   Inombords ropade en röst att hon skulle stanna kvar, stanna en stund till, vi kunde prata om det, jag skulle kanske kunna följa med henne ner till Spanien, vi skulle kunna starta ett nytt där nere. Men inte ens mitt osäkra hjärta trodde rösten, intygades av mitt sinne att allt bara var en avlägsen fantasi. Hennes drömmar var där, mina var här.
   Medan min bänkkamrat sakta försvann ur mitt synfält, satt jag kvar i min säkerhet och reflekterade över mitt öde, iaktagandes detta färgsprängda höstlöv, fridfullt försvinna bort med vindens oändlighet.

Jag är den ende i världen som inte kan skilja på en übertjock (alltså über) samhällskunskapsbok, som är blå, och en rätt så tunn mattebok, som är svart.

Om man har prov i matematik dagen efter, som jag så givetvis då har, tänker man liksom.. Är jag blind?

Alltså, vantar är döhett. De finns i alla former och färger, snart kommer de säkerligen som fullkorn också.

Men skulle det inte vara rätt så coolt med vantar gjorda som människohänder? Liksom, de ser ut som riktiga händer, men de värmer.

Jag skulle nog köpa några sådana. Det är inte alltid jag känner för att ta på mig värsta sumohandskarna, varför inte sätta på ett par Vantar Human Edition?? De ser ut som riktiga händer, men de är inte. Ooh, man blir ju helt... aah.

Jag kan sitta och titta på alla dumbomar som har på sig yllestickade tumvantar medan de hopplöst försöker plocka upp något ur fickan. Då kan jag stolt gå förbi, i min Vantar Human Edition?, lika varm som de är, och liksom passivt aggressivt skryta hur smidig jag är, i mina Vantar Human Edition?.

Och för alla damer(fjortisar) där ute, lugn bara, Vantar Human Edition? kommer med lösa naglar i över 500 olika färger och längder, som oerhört lätt placeras på Vantar Human Editions? nagelområden.

Det här är nog det bästa jag uppfunnit sedan dynamiten.

Idag ringde doktorn. Jag var ju till vårdcentralen förra veckan. De skulle höra av sig om proverna inte var bra. Så jag vet inte, jag gjorde inte direkt lyckodansen efter de ringt.

Ja hej, jag ringer angående Johan. Jag bedömmer att proverna var bra, men det var dock två utstickare. Han fick för höga värden på blod- och njurvärdena. Han bör komma ner hit och ta om proverna, gärna så fort som möjligt. Han bör ha druckit två liter dygnet innan. Kramiz.

Okej, det absolut sista hittade jag på. Men skulle inte världen vara mycket bättre om alla sa kramiz till varandra?

Druckit två liter innan dagen för proven. Ok, inga problem.

- Då öppnar vi flaskorna då, heheh, sa min pappa.

Ja, pappa, party.

Jag har ju typ fucking njurblah.

Ibland får man dessa slående tankar om att man är menad för någonting större. Större betydande inget särskilt, bara ett fristående ord som får tala för sig självt. Den enskile individen får tolka det på sitt eget sätt. Ibland slår det bara till. För mig idag under naturkunskapslektionen, där jag frånvarande satt och målade på Pelles hand medan vår näst intill döende lärare föreläste om hur många andningsmetoder en groda har under en livstid, slog det mig bara: Jag är menad för någonting större.

Då började jag tänka. Vad menar jag egentligen med större? Större i det här fallet säger ju inte så mycket. Jag menar, att sitta på ett fucking utedass i Stockholms skärdgård är ju större än dessa olärorika Nk-lektioner. Varje elev sitter ju ändå bara och funderar ut hur de ska kunna hänga sig själv i taklampan så obemärkt som möjligt.

För mig betyder nog större att vara tillfreds med sig själv och sin tillvaro. Göra något som verkligen känns i hjärtat, på ett positivt sätt då.

Issa och jag har haft den här Aladdin-dagen, där vi har satt upp vår as-yet-untitled duett med filmlåten En Helt Ny Värld. För er normala människor som inte lider av psykiska och emotionella kolapser efter Nk-lektioner betyder detta, fritt översatt, sjunga halsen av sig för att få bort den lyckligtvis ritade bilden av två sexuellt upphetsade grodor från näthinnan.

Detta kändes faktiskt. Detta kändes större.

Tur var väl det. Annars skulle jag inte ha något hopp alls för mig. Men nu känns det. Det känns liksom i hjärtat.

Större.

Jag vet inte vad detta betyder. Det betyder i alla fall inte att jag kommer bli en biolog som undersöker fucking paddor.

Utan det finns en helt ny värld där ute för mig.

En värld, bortom öfre entréns portar.

Jag har en såndär gothic metal-sida som jag ogärna visar och bara plockar fram när jag känner mig extremt.. dark. Har en sådan känsla nu, så nu sitter Emo-Johan (lite iaf) här med högtalare som spelar människoröster som skriker ut härliga budskap. Vad säger ni om till exempel den här godbiten: "Would you mind if I killed you?". Det roliga är att dessa minst sagt underliga och speciella känslor som jag har avlöser varandra till motsatsen. Så om en stund sitter jag säkerligen här och sjunger med i mediokra pop-låtar av Britney "Creepily Crazy" Spears, eller kanske förflyttar jag mig till 70- och 80-talen och kör lite Michael Jackson eller lite K.C. Eller så blir jag värsta hip hop-ghetto-niggah. Yo, just layin back in the cot, peepin at this here homie.

Varför känner jag mig dark då? Jag vet inte riktigt, kanske för att det är måndag imorgon och en helt ny skolvecka. Jag vill verkligen inte låta negativ, och jag bör inte eftersom jag har tagit typ sex piller så jag inte ska, men varför ska man skriva rapporter om hur man "lärt sig" mikroskopera om fucking döda djurceller? Varför skriva arbeten om Romarriket (lite intressantare då, men just nu är jag dark) för att sedan exponera sig för sexuella trakasserier i matsalen av en italienare (VAD ÄR DU?) med krulligt hår? Jag säger då det.

Igår berättade en bekant till mig att hon kände en kille som hade flyt. Det där meningslösa ordet flyt som alla faktiskt förstår vad det betyder.

Killen hade gått på gatan, gick där bara, gick, gick - ame guuh heii e du här?? -, gick, gick, sedan kom en människa fram till honom. Man, kvinna eller har-inte-bestämt-sig förtäljer inte historien, men vi kan kalla hanne Det. Det sa att Det gillade hans klädstil, och ville ha med honom i en tidning och bjöd in honom till en fotosession. Ja, där hamnar han tydligen på någon framsida blablabla och tjänar massor med pengar. På fotosessionen finns en reklamsnubbe som också diggar honom, och erbjuder honom att vara med i en reklamfilm. Givetvis tackar vår vän Flyt ja, och blablabla reklamfilm, tjänar massor med pengar. Tydligen var han väldigt bra, för där på reklaminspelningen finns någon som vill ha med honom i någon film eller liknande. Blablabla, film, tjänar massor med pengar, blablabla.

Jag som skulle bli glad av att få ett jobb som butiksanställd på H&M. ("Har ni de här i 32???" Å vad jag vill kunna svara på det!! ^^) Typ åka in till stan varannan helg, någon kväll i veckan, sätta på mig en namnskylt med den exotiska texten "H&M, Johan", få arga kunders klagomål på mig, få brist på växel i kassan, inte få mina lönecheckar i tid, hjälpa vilsna turister att hitta till Kungsträdgården, vilket jag inte kan eftersom mitt lokalsinne är sämre än Anna Books hamster, be dem gå till andra sidan gatan, till JC, för där är utbildningstandarden högre, för att sedan säga hejdå och få attacker på min chef..

Men är Flyt lycklig då, efter alla dessa materiella egendommar? Han har fått sin karriär, sina pengar, sina limousinfärder till the photo shoot, slippa ta.. tunnelbanan... Fått... sina...feta...kontrakt..... Men har han kärlek, vänner, LYPSYL?

Såklart. Han har ju flyt.

Allt detta efter att ha gått på en gata, bara gå där. Numera ska jag typ börja tälta på Drottningatan.

Är jag avundsjuk? Kanske, jag vet inte. Vi kan ju inte riktigt jämföra våra världar. Han blir fotad oh lovin it darlin-style, medan jag blir antastad av italienare.

Kanske är det för att jag ska få inspiration till att skriva alla mina i-landsnegativa händelser här. Kanske för att glömma resten av världens större och viktigare problem, som dråptragedier och faktiskt riktiga katastrofer.

Jag har det väldigt bra ändå.

Oglamourösa, bullrande rakapparater säljer som aldrig tidigare. Därför kommer Veckans Attack handla om ingen större än Idol-Sam.

Ja, igen. Nu när vi ändå är inne på Idol.

Jag gillar dig verkligen inte, Idol-Sam. Har svårt att riktigt se varför någon alls gillar dig.

Kanske är det för att du ser ut som en ryggförlamad tysk när du sjunger. Kanske är det för att du bär keps. Den där motbjudande, oangenäma, mysterilösa, helt brutalt opassande kepsen.

Jag undrar verkligen vad du har där under kepsen, Idol-Sam. Kanske har du en såndär alienhjärna som man ser i lågbudgetfilmer från 90-talet. Kanske har du en helt normal flint som liksom ropar "Sam, släpp ut mig!" och du helt maniskt skriker "Neiii!!" och skrattar som Häxan Hia Hia. ELLER så har du ett till ansikte där bakom som i den där Harry Potter och Det Manodepressiva Flyendet från Biosalongen-filmen! Det tror jag på!

Men vad underbart, Idol-Sam. Har han också en röst som en matberedare?

För vi måste verkligen prata om den. Den där rösten som ger mig rysningar av helt fel anledningar.

Du brummar verkligen, Idol-Sam. Jag kommer ihåg när du sjöng Purple Rain, och jag var nära på att skrika till pappa att sluta raka sig.

Jag vill bara ta med din eventuella, framtida b-skiva upp till taket av kaknästornet en varm vårmorgon.

Och hoppa.

Men så långt behöver det väl inte gå, eller hur, Idol-Sam?

Svenska folket sitter där hemma i sofforna, leker Kishti Tomita och yttrar att din röst är så speciell, så unik, så vad en artist behöver. Jag skulle vilja säga att din är röst är väldigt speciell, väldigt unik, väldigt jag-har-hellre-en-förstoppning-än-lyssnar-på-den.

Kanske är det bara jag. Det verkar som det bara är jag.

Så, ja, vi ses väl på torntaket i april, hoppandes ut från en värld där man tillåter skånetillverkade rakapparater få vibrera stelopererat på bästa sändningstid.

Men tills dess:

Snälla, ta av dig kepsen!

En skön fredagkväll. Jag är så himla trött, hela den här veckan har varit helt omtumlande med jobbiga skolarbeten och tidiga morgnar. Ikväll har jag bara tagit det lugnt (neeeed it) och kollat på Idol! Nu ska jag leka en såndär äcklig know-it-all recensent som alla hatar men ändå inte kan låta bli att läsa, och skriva om och betygsätta alla "artister" ikväll! Alla betygsättningar är baserade på helt personliga åsikter.

Inledningen till programmet kunde ha gjorts på en lägre Bolibompa-faktor, det var faktiskt lite så man skämdes när alla gungade till musiken när de fick gå ut på scenen. Hur som helst, det är väl föga viktigt, "artisterna" (jag måste använda "") skulle ju uppträda för första gången på den stora scenen! Wow. Jag har lyckats övernörda mig själv!

---

Marie - Baby Love
♥ ♥ ♥

Min favorit, Marie, var lite.. övertänd. Men jag tycker hon gjorde ett bra jobb med att starta showen. Väldigt överraskande låtval, trodde hon skulle sjunga en ballad som tidigare, vilket jag verkligen vill att hon ska göra senare i tävlingen. Men det var kul att se den här sidan av dig, Marie! Och dina bröst var inte nere och gungade vid ljumskarna, underbart! Du är min favorit.

Christoffer - Baby I Love Your Way
♥ ♥

Christoffer, eller Charlie, som jag gillar att kalla dig.. Jag vet att du var förkyld, och kanske inte på din topp.. Men helt plötsligt förflyttades jag till en rökfylld kinesisk karaokebar, där jag satt bredvid en viatnamesisk prostituerad som sa till mig "I dånt liike iit." Du studsade runt, såg glad ut, och visst: jag fick lite happy-vibbar av dig! Därför får du en tvåa. Och för att jag vet att du kan bättre. Godkänt från mig, trots karaokefeelingen.

Sam - She's So High
♥ +

Att jag inte gillar dig är ingen nyhet. Din lilla gåesa påegh. Men ditt framträdande var inte äckligt dåligt idag! Trots att du såg ut som en stelopererad amerikansk kvinna när du, ja, försökte göra din röst lite mindre vibratorlik. Jag gillar verkligen inte din röst, det går bara inte. Helt ok i alla fall.

Men aj. Dina kepsar.. Vi måste prata om dem. De är så hemska så fucking Regina Lund blir en stilikon.

Anastasia - Sleeping Satellite
♥

Zzzz.. Åh, nej, lilla vännen.

Daniel - You're The Voice
♥ ♥ ♥ ♥

Vet du vad jag skulle vilja göra med dina händer, Daniel? Jag skulle vilja sätta dem i en såndär mangel, och sedan trycka på startknappen, och sedan, Daniel, öppna en påse med jordnötsringar och titta på när dina händer åker in och ut, in och ut ur den där sanslöst omoderna maskinen. Kanske du senare kunde sluta få spasmattacker genom händerna då?

Jag gillar inte dig speciellt mycket heller. Det är något hos dig som stör mig. Jag vet inte vad än, men jag ska fundera ut det inom de kommande veckorna. För du stannar kvar. Du sjunger väldigt bra. Det, ja, rätt så trevliga och inte speciellt ångestframkallande framträdandet var fullt med energi och.. jag gillade det..

Men jag gillar inte dig.
Men du är bra.
Ok.

Evelina - I Am The One And Only
♥ +

Ja, du, Evvi. Jag gillar verkligen din röst, och jag tycker du är cool, men du såg rätt så indolent och allmänt död ut ikväll. Du verkade nervös och lite energilös. Du har ju power, use it!!


Mattias - Would I Lie To You
♥ ♥

Du är verkligen plastig. Jag har sett dig och hört din röst tusen gånger tidigare. Tyvärr är du ju helt ok, och du går väl vidare för att du ser ut som en kanelbulle/teddybjörn och alla fjortisar kommer rösta på dig. Men du är så himla the voice/nrj/något annat billigt så man blir äcklad. Jag vill bara stoppa in dig i min framtida pensionsfond, och sedan när jag går i pension ta fram dig då jag känner för att peta på någonting med en vass pinne.

Patrizia - Runaway Train
♥ ♥ ♥ +

Jag älskar din röst, och du är vacker som en.. ja, en mild mocchaglass! Du såg väldigt bekväm ut på scenen, och tyckte du gjorde väldigt bra ifrån dig på alla sätt. Det var något litet extra som saknades kanske, det där extra glödet, men asså guuuh..! Mocchaglass!

Amanda - Tainted Love
♥ ♥

Tråkigt låtval med Tainted Love tycker jag personligen. Och din raspiga röst börjar gå mig lite på nerverna (mycket som gör det.) Dhet vahr liteh tråekight å jah veht ihnte.. Du studsade runt lite diskret, såg sexig ut i dina kläder, stönade lite, raspade med din röst.. Å vad du var tråkig! Du som brukar vara intressant.

Gathania - Walking On Sunshine
♥ ♥ ♥ +

Haha, dina ögon. De är så mysiga. Och ditt framträdande var också väldigt mysigt. Du såg ut som en ängel och du sjöng jättebra! Älskade när du stönade ut de höga tonerna. Och energiiiiiin. Aah! Och ändå får du bara en stark trea! I'm mean.

Andreas - I Wanna Know What Love Is
♥ ♥

Du sjunger ganska väldigt bra. Men jag kände ingenting. Ditt känslokalla "åeh..!" var bara.. nej. Jag tycker man ska känna lite stjärna-vibbar vid den här tidpunkten av tävlingen, men jag får inga. Kanske är det ditt överbalsamerade hår, kanske är det på sättet du pratar överödmjukt. Om det är nåt jag inte tål så är det överödmjukhet. Men du stannar nog kvar en vecka till, tror du gör bättre då.


Peter Jihde, programledare
♥ ♥

För jag måste ju kommentera dig, också, Peppe. Först av allt: Du går in som värd i ett av de populäraste TV-programmen, fredag kväll, iklädd en svart kavaj och en fucking grå t-shirt från H&M?

Du började som om du skulle läsa upp rubrikerna till Sportspegeln, men ju längre vi kom in i programmet, utvecklades du till ja, Filmkrönikan i alla fall. Jag saknar C&C, men jag tror att du kan bli bättre, och du blev helt klart godkänd ikväll!


Hela programmet får tre små hjärtan ♥ ♥ ♥. Mysig familjeunderhållning ;)

---

Den som var bäst ikväll var helt klart Daniel (det tar emot för mig att säga det ^^). Annars gillade jag nog mest Gathania och Marie. Det var inte speciellt många som var riktigt bra, men det är ju ändå det första programmet med alla premiärnerver och whatever.

Om jag får gissa på vem som åker ut ikväll.. Jag tror det blir Anastasia. Hon, Evelina och Andreas tror jag hänger löst. Den jag vill ska åka ut är Sam!

Antagligen har jag väl fel, men det återstår ju att se!

Efter en behaglig, speciell lunch inser vi att vår lektion börjar om en minut, och vi sitter fortfarande i matsalen.

Alla reser sig upp och springer till disken. Jag, givetvis, tappar dock mitt glas, och det rullar bort under ett bord. Jag tänker "leave it, leave it!", och jag vänder mig om för att fortsätta springa iväg. Där står den italienskliknande matsalschefen mitt framför näsan på mig.

- Tänkerr do bara lämna dit glas däer?

Vad ska jag säga?

- Schönmeyer (som var bakom mig), tar du upp det?
- Ärr do en gentleman lille väen??
- Eeeh.. jag.. har en.. ryggfraktur.
- Verrkliggen? Varr?? *Börjar klämma på min rygg* Härr nerre??
- Eeh ja precis!
- Skka jja masserra??

Matsalschefen börjar massera mig. En decimeter norr om the ass.

- Horr kenns dett??

Kläm.

- Hehe jättebra, men jag börjar om 30 sekunder!


Jag tar mitt glas och springer flyende därifrån, så diskbråckliknande jag bara kunde.

AAAH 16 år lixoehm!!!

Idag är mitt 16-årsjubileum! (Födelsedag för er som inte pratar johnesiska.)

Men jag har inte födelsedagar, jag har jubileum, inget annat.

Dagen har varit lite festlik med kokosbollstävling, matematisk misshandel och ris till lunch. Helt underbara bullar och lite solljus och värme dagen till ära.

Detta är ju ändå allas vår favoritjugolsav Zlatans födelsedag.

Men mest min.

Ikväll ska jag äta tårta och riktigt dra upp stämningen med att plugga till ett franskaprov imorgon.

Underbart!

Idag hade vi en såndär underbar randig eftermiddag. Endast två lektioner på förmiddagen, fantastisch!

Morgonen var lite sublim. Efter att ha råkat (faktiskt) ta den tidigare bussen kom jag fram till tunnelbanan, hoppade på den och fick reda på att det var stora problem i trafiken. Efter att ha suttit fem minuter stilla och lyssnat på tre små sexåriga pojkar ha en trevlig konversation på morgonkvisten "vij e på gjöna linjenn!!" "huj vejt du det??" "ja ba vejt d" "yeah yeah yeah yeah oh oh oh oh" (faktiskt) kom jag fram till skolan en tio minuter innan. Och här är grejen. Om jag skulle tagit den senare bussen som jag egentligen intenderade på att ta skulle jag ha kommit fram till en annan tunnelbana resulterande i att jag skulle ha fått sitta fast i tjugo minuter istället för fem resulterande i att jag skulle ha kommit försent till min mattelektion vilket kanske inte låter så dåligt men eftersom jag verkligen ligger efter och verkligen behöver plugga matte så tog jag detta som ett tecken. Jag ska plugga matte! Jag gjorde tio (ja, 10!) tal den lektionen, vilket var ungefär det man ska göra. Nytt rekord!! Heavenly, bokstavligt talat!

Now to the good stuff.

Efter våra två lektioner stack vi givetvis till Vällingby, till Donken. Jag personligen börjar "tröttna" på den platsen (tvingas jag gå dit en gång till tar jag alla där inne och mig själv) men visst. Bortser man från att det är en standardiserad snabbmatsrestaurang som säljer nermalda gamla kossor så blir det faktiskt rätt så mysigt!

Jag hjälpte Madeläjn och Sara att fota de host snygga byggarbetarna vid andra sidan rummet. Helt lyriska var dem när de visade bilder på "Skitstövel men Snyyyygg!" och "Aaaah Han Är Så Het!" på sina mobiler. (Hoppas ni läser ♥.) Jag föreslog att vi skulle gå och prata med byggisarna, men neej inte då. Även trots att M såg sugen ut på att se om V var "M-M good" (Saw it in your eyes ;).)

Efter att Pelle stuckit till ungdomsmottagningen för att hämta kondomer med tuttifruttismak (jag vet inte (a)) så åkte vi till Sumpan för att speila Biowlingh, stötte på min norrländske mormor på pendeltåget när vi ändå höll på ("Men mormor :o!). Det gick bra! Tills bowlingen började.

Bowling kanske inte är mitt starkaste område, även om jag fick till nån strike och quite a few spärrar ;) Men jag vet inte. Det hjälper inte när resten är typ nobelpristagare i litteratur efter boken "Hur man blir bowlingproffs". Jag kom näst sist, vi var åtta pers. Men liksom, vad ska man göra! Gå ditt till Donken och skjuta ner alla, kanske.




♦ Fjortishalten på det här inlägget (och alla andra för den delen..) var runt 230%. Det är medvetet skrivet med en huvudpunkt på det fjortiska den här dagen (mycket som inte var fjortiskt.) Jag vill bara att nån som blev äcklad ska veta att jag vetenskapligt bevisat inte är en fjortis, inte skriker "ame guuh neii" eller bär mössor med texten Svea.

D och jag har nördat oss med alfapet en stund ikväll! Vi raggade upp till en liten three-some, för att lära känna någon ny människa! (Vi utger oss dock för att vara 52-åriga vänninor.) Matchen går på helt normalt, med en trevlig, helt normal konversation. Ja, jag kunde ju inte hålla mig för att göra konversationen onormal, såklart.. Här nedanför följer ett autentiskt utdrag från de sista minutrarna av matchen!

uppblåst: jag
Grannfrun52: D
Cateye69: vårt ragg ;)

---

Cateye69: Ja du...hehe...Har ni spelat länge?
» Ej korrekta ord: ALÄ, LI.
» Du har 2 försök kvar.
» uppblåst: LE (2).
» Cateye69:s tur.
uppblåst: Nej inte alls!
Grannfrun52: Hehe nej inte så länge! Men några omgångar har man hunnit med allt!
uppblåst: Ja sannerligen
» Cateye69: HÖR (7).
» Grannfrun52:s tur.
uppblåst: :-)
uppblåst: Tycker det är ett rogivande spel, oavsett om man förlorar eller vinner!
Cateye69: Tycker det är skoj att spela-o med så trevliga personer som ni är det väldigt skoj!
Grannfrun52: Ja, tycker att det är roligt!
uppblåst: He he :-)
Grannfrun52: Hehe! Tackar detsamma!
Cateye69: Tack! :-)

[EN STUNDS TYSTNAD]

uppblåst: Jag är lesbisk
Cateye69: Jaha...???
Grannfrun52: Hehe jaha!
Cateye69: Trevligt för dig!
Cateye69: :-)
Grannfrun52: Ja och om vi då skall släppa lite hemligheter kan jag ju säga att jag är transsexuell jag.
Cateye69: Okej...trivs du med det?
Cateye69: O jag är gift m en man o hetero
Grannfrun52: Ja det känns som att jag funnit mig själv äntligen.
uppblåst: Underbart!
» Grannfrun52: LEM (6).
» uppblåst:s tur.
Grannfrun52: Ja det är det
Cateye69: Härligt att höra att människor blivit lyckliga!!
Cateye69: På tal om lem då då hahahaha
uppblåst: Ja, sannerligen
uppblåst: Ha ha ha
Grannfrun52: Hahahaha!
» uppblåst: SI (3).
» Cateye69:s tur.
» Cateye69: EX, LER (9+3=12).
» Grannfrun52:s tur.
» Grannfrun52: DÖ (5).
» Därmed vann Cateye69!
Cateye69: Tack för ett toppentrevligt spel o lycka till!!
Grannfrun52: Ja tack Detsamma! Det var mycket trevligt!
uppblåst: Tack!
Cateye69: Ha en skön kväll!!
Grannfrun52: Detsamma!
Cateye69: Tack

---

Tror hon gillade oss!

VARNING: ointressantsfaktor 150%. Känsliga läsare varnas.

Ännu en underbar måndag, va? Mmmmm. Sängen fick verkligen vänta när du full med energi sprang upp ur den i morse.

Jag mådde illa när jag vaknade upp idag, första gången på kanske tre veckor (har haft en liten on-and-off thing.) Passande nog hade jag en doktorstid idag, efter att ha bokat den för några hundra år sedan. Jag låg på soffan lite halvt däckad, i full Greta Garbo-mode, tänkandes "I aint goin to no school today", men efter att ha missat min buss alternativ 1, gick illamåendet över, och jag gick till busshållplatsen för att hinna med buss alternativ 2! Och tur var väl det, Fjortiiiz-Elin och en viss mr Martin L var där och fick göra mig sällskap.

Bussen var ju mysig idag. Vid ingången blev vi granskade av busschaffisen (dumma fjortizen som skrämmer ;)) och fick visa upp våra busskort extra nära. Vi fick våra sittplatser, sedan strömmade mer folk in så hela bussen blev proppfull. Bussen rullade, dörrar funkade inte, långt bak vid bussens motor öppnas en lucka i farten. Helt vidöppet står den här röda metallbiten till storlek som Jan Guillo och daskar ut i vinden. Underhållande faktiskt!

Lektionerna löper utan problem, vi har eeh "kul" med vår översocialie 35-something-årige svensklärare, och det blir dags för mitt doktorsbesök!

Jag älskar vårdcentraler. Känslan man får när man kliver in i en är liksom depression och hänryckningar på en och samma gång.

Efter jag har beskrivit problemet för min doktor börjar hon snart undersöka mig, och klämma på ställen jag inte ens visste existerade. Jag som är enormt kittlig får ju givetvis skrattattacker under hela undersökningen.

"-Nu ska vi ta blodtrycket, Johan!"
"-HAHAHAHA"

"-Andas in långsamt och djupt.."
"-Aah, hahahahahahahaha"

Hur som helst. Jag fick ta sånt där äckligt blodprov i armen, fylla tre rör med blod. Yeh. Men det gick bra. Nu får jag bara vänta och se om det var något.

Annars var ju dagen bra, dårah. Gav Helena en bra start till ett IG i naturkunskap efter att ha skrattat bort lektionen i ostbågar. Don't ask.

Jaja, nu är veckan igång i alla fall, med mitt jubileum (ÄNTLIGEN 14 OCH ETT HALVT) på onsdag ;).

And don't you forget it!!