Drambuie

Jag har en såndär gothic metal-sida som jag ogärna visar och bara plockar fram när jag känner mig extremt.. dark. Har en sådan känsla nu, så nu sitter Emo-Johan (lite iaf) här med högtalare som spelar människoröster som skriker ut härliga budskap. Vad säger ni om till exempel den här godbiten: "Would you mind if I killed you?". Det roliga är att dessa minst sagt underliga och speciella känslor som jag har avlöser varandra till motsatsen. Så om en stund sitter jag säkerligen här och sjunger med i mediokra pop-låtar av Britney "Creepily Crazy" Spears, eller kanske förflyttar jag mig till 70- och 80-talen och kör lite Michael Jackson eller lite K.C. Eller så blir jag värsta hip hop-ghetto-niggah. Yo, just layin back in the cot, peepin at this here homie.

Varför känner jag mig dark då? Jag vet inte riktigt, kanske för att det är måndag imorgon och en helt ny skolvecka. Jag vill verkligen inte låta negativ, och jag bör inte eftersom jag har tagit typ sex piller så jag inte ska, men varför ska man skriva rapporter om hur man "lärt sig" mikroskopera om fucking döda djurceller? Varför skriva arbeten om Romarriket (lite intressantare då, men just nu är jag dark) för att sedan exponera sig för sexuella trakasserier i matsalen av en italienare (VAD ÄR DU?) med krulligt hår? Jag säger då det.

Igår berättade en bekant till mig att hon kände en kille som hade flyt. Det där meningslösa ordet flyt som alla faktiskt förstår vad det betyder.

Killen hade gått på gatan, gick där bara, gick, gick - ame guuh heii e du här?? -, gick, gick, sedan kom en människa fram till honom. Man, kvinna eller har-inte-bestämt-sig förtäljer inte historien, men vi kan kalla hanne Det. Det sa att Det gillade hans klädstil, och ville ha med honom i en tidning och bjöd in honom till en fotosession. Ja, där hamnar han tydligen på någon framsida blablabla och tjänar massor med pengar. På fotosessionen finns en reklamsnubbe som också diggar honom, och erbjuder honom att vara med i en reklamfilm. Givetvis tackar vår vän Flyt ja, och blablabla reklamfilm, tjänar massor med pengar. Tydligen var han väldigt bra, för där på reklaminspelningen finns någon som vill ha med honom i någon film eller liknande. Blablabla, film, tjänar massor med pengar, blablabla.

Jag som skulle bli glad av att få ett jobb som butiksanställd på H&M. ("Har ni de här i 32???" Å vad jag vill kunna svara på det!! ^^) Typ åka in till stan varannan helg, någon kväll i veckan, sätta på mig en namnskylt med den exotiska texten "H&M, Johan", få arga kunders klagomål på mig, få brist på växel i kassan, inte få mina lönecheckar i tid, hjälpa vilsna turister att hitta till Kungsträdgården, vilket jag inte kan eftersom mitt lokalsinne är sämre än Anna Books hamster, be dem gå till andra sidan gatan, till JC, för där är utbildningstandarden högre, för att sedan säga hejdå och få attacker på min chef..

Men är Flyt lycklig då, efter alla dessa materiella egendommar? Han har fått sin karriär, sina pengar, sina limousinfärder till the photo shoot, slippa ta.. tunnelbanan... Fått... sina...feta...kontrakt..... Men har han kärlek, vänner, LYPSYL?

Såklart. Han har ju flyt.

Allt detta efter att ha gått på en gata, bara gå där. Numera ska jag typ börja tälta på Drottningatan.

Är jag avundsjuk? Kanske, jag vet inte. Vi kan ju inte riktigt jämföra våra världar. Han blir fotad oh lovin it darlin-style, medan jag blir antastad av italienare.

Kanske är det för att jag ska få inspiration till att skriva alla mina i-landsnegativa händelser här. Kanske för att glömma resten av världens större och viktigare problem, som dråptragedier och faktiskt riktiga katastrofer.

Jag har det väldigt bra ändå.