Novell: Mötet
Jag tror inte min svensklärare kommer tycka om den. Tror inte han gillar mig. Idag höll han mig i 15 minuter efter lektionen och sa att han hade inget betygsunderlägg för mig alls. Okej, det stämmer ju, jag har inte gjort en enda sak på svenskan (för olika anledningar), men nu får han ju ett! Underbart!
Den är kanske lite för poetiskt. Men jag är rätt så nöjd faktiskt.
En bädd av höstlöv låg på den frusna marken. Med sina mörka, men ändå så ljusa och livfulla färger värmde dem de gråa gatorna. Givetvis gick detta på bekostnad av träden, som nu med sina vilande kronor gav oss en fri sikt upp mot den molnfyllda himlen. Då kunde man istället titta på husen, men även där bröt allt upp i alla de mörkgula stenfasaderna. Det tycktes överallt man tittade, fanns en nyans av årets nedgång. Hösten hade kommit.
Men inte brydde jag mig mycket om det, där jag gick, lite för kallt påklädd för en sen oktoberdag, passerandes flyende fåglar och till synes känslolösa människor med nya höstjackor, kanske känslofulla människor med nya drömmar. Nu kom hösten, sommarens barklädda dagars ljus var ett minne blott. Nu fick mörkret ta över, en anledning att stanna inne, ta det lugnt för en stund. Låta sig dras med av regnet och det gråa, och likt ett fallet höstlöv bara.. följa med.
Jag tror alla innerst inne gillade hösten, de vågade bara inte erkänna det för andra. Kanske inte ens för sig själva. Det var min önskan, i alla fall.
Vinden tog i när jag kom in i Vasaparken. Kylan slängdes mot mig och tycktes krypa in i alla luftflikar som fanns. Jag försökte glömma det kalla. Tittade drömmandes upp mot himlen och lövens marsch genom skyn. Det var så jag alltid hade gjort, och så som jag alltid skulle göra.
Det var inte alls mycket folk där. Det var det jag ville. Avlägset såg jag en lång och smal, gulnyanserad man långsamt vanka fram, med vinden axelerera upp, för att sedan falla och fortsätta sin stilla vandring. Vid Arbetaren stod ännu en man, full av rött, kort och stark, men ändå så sårbar, och stirrade blint in skulpturens livfulla ögon.
Det tog inte lång tid innan jag såg henne. Dagen ansträngde sig för att hålla kvar ljuset, det riktades mot henne. Det var det här jag så länge hade väntat på. Men jag blev inte nervös, nej, utan jag lät mig bara följa med vinden.
Det verkade som hon såg mig också. Våra blickar letades till varandra, möttes, försvann lekfullt och möttes snart igen. Lugn.
- Hej, sa hon lättande, som om hon hade väntat länge på mig. Ett varmt leende kröp fram i mungiporna.
- Hej, det var inte igår.
Vi brottades i en pinsam ovisshet om vi skulle kramas, skaka hand eller bara låta hälsningen gå utan yttligare gest. Hur möter man egentligen en människa som man inte sett på fem år? Vi lät det passera oberört.
- Jag tog med kaffe, sa hon medan hon lite småskämtsamt viftade med en rostfri termos i handen. Jag kunde ana att hon var lite spänd.
Vi satte oss ned på en parkbänk, sida vid sida. Lät åren som passerat vara där emellan oss, och liksom fortfarande hålla oss isär.
Jag öppnade termosen med en lätt skruvande handrörelse och hällde upp kaffet i två små vita plastmuggar. Det rykte av hettan, och mina händer blev snart varma.
Jag räckte henne en av muggarna. Hon sträckte ut handen och drog snabbt till sig den mot sin ljusröda kappa. Hon omfamnade muggen, andades in kaffets doft med ett stort andetag och blundade djupt. I ett andetag fylld av värme.
- Vad har hänt sedan dess? frågade jag kvickt. Bröt upp känslan av drömlikt lugn.
Hon tittade på mig. Den där blicken. Den där blicken som så länge legat suddig på min näthinna, helt plötsligt alldeles klar och vid liv. Jag lät den borra in i mig, in i min själ. Jag skulle inte glömma den.
- Ja du, ha ha, sa hon fnissandes med en dåligt dold osäkerhet. Jag tror inte jag har gjort så mycket.
Hon fortsatte.
- Jag stack till London, du vet.
Jag visste. Vårt uppbryte. Hon ville alltid någonstans, äventyr, men jag ville inte. Jag vet dock inte om det var så mycket vilja som möjlighet, eller kanske rädsla.
- Jag bodde där i två år. Pluggade, mest. Träffade en massa trevliga människor, många vilka jag har kontakt med än idag. Men jag vet inte, flyttade tillbaka hit för att..
Hon stannade. Tittade ner i marken, sedan på mig.
- Vad har du gjort?
Jag samlade tankarna, andades in höstluften genom näsborrarna, lät sedan luften passera ut som ord genom munnen.
- Varit här i Sverige, du vet. Och jag visste att hon visste. Har arbetat mest, gick ut skolan, om du kommer ihåg.
- Hur har det gått? bröt hon in.
- Bra. Väldigt bra, faktiskt, svarade jag mjukt.
- Skönt att höra, sa hon medan hon lite vackligt tittade bortåt och strök sina händer fram och tillbaka mot varandra.
Konversationen stannade för en stund. Det kändes något underligt, eller snarare ovant, att prata med henne. Jag var säker på att hon tyckte det samma om mig.
- Vad händer nu? frågade jag.
Hon tittade upp, våra blickar möttes, försvann lika fort som de kom.
- Ska ut i Europa. Jag och en väninna som jag träffade i London åker till Spanien nu i vinter. Vi tänkte ta jobb som lärare vid en internationell skola där nere. Det blir jättespännande, avslutade hon svagt.
Besvikelsen träffade mig som en blixt.
- Du vill inte följa med, ha ha? sa hon skämtsamt, men jag vet att hon var mycket seriös i sitt förslag.
- Jag kan inte, sa jag skört.
Återigen föll blickarna neråt, dömda att aldrig få se ljuset där uppe.
Vi satt tysta. Drack sakta upp kaffet, beskt. Då och då tittade vi på varandra och log lättsinnigt. Jag tog en lätt suck, lutade mig tillbaka i bänkens kala famn och tittade ut över allmänheten.
- Jag älskar hösten, sa jag varmt. Njöt av ögonblicket.
- Jag hatar den, svarade hon.
- Jag vet.
Vi log igen. Visste att hur mycket vi än ville det, skulle det inte bli mer än såhär.
- Jag ska väl gå. Men det var trevligt att mötas igen. Verkligen.
Hon reste sig stillsamt, men ändå med en jäkthet. Jag mötte hennes ögon och log, än en gång. En sista gång. Det krävdes inte mer.
Hon började ljudlöst vanka bort längs med den tomma parkvägen, det enda som hördes var trädens vinande brus. Vinden tog tag i hennes mörkbruna hår och ville ta det åt alla håll på en och samma gång.
Efter några steg vände hon sig om, tittade på mig med den där mörka, känslofulla blicken, nästan som om hon ville säga något, men hon vände sig om igen och fortsatte gå iväg.
Inombords ropade en röst att hon skulle stanna kvar, stanna en stund till, vi kunde prata om det, jag skulle kanske kunna följa med henne ner till Spanien, vi skulle kunna starta ett nytt där nere. Men inte ens mitt osäkra hjärta trodde rösten, intygades av mitt sinne att allt bara var en avlägsen fantasi. Hennes drömmar var där, mina var här.
Medan min bänkkamrat sakta försvann ur mitt synfält, satt jag kvar i min säkerhet och reflekterade över mitt öde, iaktagandes detta färgsprängda höstlöv, fridfullt försvinna bort med vindens oändlighet.
asså den är sååååå bra!!!!!
(vilket visserligen ger mig ännu mer ångest över min egen!)
