Drambuie

Idag kom jag att tänka på uttrycket "världen är liten". När man ser någon man känner, eller kände för flera år sedan, som känner en man känner idag eller som helt plötsligt börjar jobba på ens arbetsplats, slänger man gärna till med de här tre orden. Världen är liten! Och när man säger dem så tror man nästan på dem också.

Hur kan vi säga det, och tro på det, när vi varje dag stöter på saker i vardagen (eller ska jag säga inte stöter på) som visar den raka motsatsen.

♦ Busschauffören? Nej, honom känner jag inte.
♦ Kvinnan som nyligen har fått jobb på Pressbyrån? Nä.
♦ Mannen som precis omedvetet steg i hundbajs och sedan råkade knuffa till mig? Aldrig sett.

Om världen då helt uppenbarligen inte är liten, utan extremt stor, varför envisas vi med att säga detta?

När Madeleine idag frågade om varför människor på Sydpoolen inte står upp och ner* så bevisade detta ytterligare att världen faktiskt är väldigt stor.

Eller kanske inte så mycket stor som bara väldigt dum.



*Har du svaret på denna fråga så får du väldigt gärna svara. Tänk på det. Det är ju typ askonstigt??