Sånt man måste stå ut med
I eftermiddags så satt jag på Brommaplan och väntade på bussen. För de som inte har märkt det så är det kallt nu, jag tror att det var 18 minusgrader, därför är det förståeligt att man använder luvan på sin jacka. Hur som helst så satt jag där på bänken med luvan över huvudet, tittade ner i marken och såg antagligen ut som en ligist.
Medan jag tittade neråt med min luva täckandes ansiktet så såg jag ett par fingrar som sprattlade framför mig. Jag insåg att det var menat som ett signalement till mig, och jag tittade upp. Där stod en man med en helt neutral blick. Han sa med en lugn och känslokall röst "Vill du vara vänlig och bjuda på en cigarett?". Att det där hemmafyllot trodde att jag rökte tog jag som en enorm förolämpning. Om jag var en medelålders kvinna i en amerikansk film så skulle det där vara stunden jag reste på mig, stönade i avsky och smällde mannen i huvudet med min Louis Vuitton-väska. Men nu är jag ju en 18-årig kille från Spånga, så jag sa bara "jag har ingen."
Jag var rädd för honom. Han pratade som om han var påverkad men ändå inte.
Efter en stund så vände han sig om mot mig. Han öppnade munnen och han lät irriterad. Mitt hjärta började slå allt fortare.
"Att du sitter ner, va! Det är farligt, det är för kallt!" Jag kände ett oerhört behov av att försvara mig och försökte bryta in i hans predikan instinktivt med frasen "men jag har ju jackan halvt under..." men jag hann inte längre. "Man kan få urinvägsinfektioner! Speciellt män, va!" fortsatte han.
Jag visste inte vad som var mer förvånande. Att man kunde få urinvägsinfektioner av att sitta på en bussbänk eller faktumet att han kallade mig en man.
Människor tittade omkring, på honom och på mig. Ja, jag var rädd. Lyckligtsvis tog hans verbala attack på mig slut där.
Jag försökte undvika honom på bussen, vilket jag lyckades med. I mina tankar föreställde jag mig hur han följde efter mig från bussen och jag sprang hem nästan fångad och var tvungen att trycka på överfallningslarmet. Lyckligtsvis steg han av ett par stationer innan mig.
Men vadå urinvägsinfektioner? Jag vet inte hur han brukar göra men när jag sitter ner så brukar i alla fall jag försöka att ha på mig kläder.
Medan jag tittade neråt med min luva täckandes ansiktet så såg jag ett par fingrar som sprattlade framför mig. Jag insåg att det var menat som ett signalement till mig, och jag tittade upp. Där stod en man med en helt neutral blick. Han sa med en lugn och känslokall röst "Vill du vara vänlig och bjuda på en cigarett?". Att det där hemmafyllot trodde att jag rökte tog jag som en enorm förolämpning. Om jag var en medelålders kvinna i en amerikansk film så skulle det där vara stunden jag reste på mig, stönade i avsky och smällde mannen i huvudet med min Louis Vuitton-väska. Men nu är jag ju en 18-årig kille från Spånga, så jag sa bara "jag har ingen."
Jag var rädd för honom. Han pratade som om han var påverkad men ändå inte.
Efter en stund så vände han sig om mot mig. Han öppnade munnen och han lät irriterad. Mitt hjärta började slå allt fortare.
"Att du sitter ner, va! Det är farligt, det är för kallt!" Jag kände ett oerhört behov av att försvara mig och försökte bryta in i hans predikan instinktivt med frasen "men jag har ju jackan halvt under..." men jag hann inte längre. "Man kan få urinvägsinfektioner! Speciellt män, va!" fortsatte han.
Jag visste inte vad som var mer förvånande. Att man kunde få urinvägsinfektioner av att sitta på en bussbänk eller faktumet att han kallade mig en man.
Människor tittade omkring, på honom och på mig. Ja, jag var rädd. Lyckligtsvis tog hans verbala attack på mig slut där.
Jag försökte undvika honom på bussen, vilket jag lyckades med. I mina tankar föreställde jag mig hur han följde efter mig från bussen och jag sprang hem nästan fångad och var tvungen att trycka på överfallningslarmet. Lyckligtsvis steg han av ett par stationer innan mig.
Men vadå urinvägsinfektioner? Jag vet inte hur han brukar göra men när jag sitter ner så brukar i alla fall jag försöka att ha på mig kläder.
Kommentarer
Trackback
