Drambuie

Kära Mona,

Det är något jag dig måste råma.

Du hårar.

Ditt hår - det må inte alltid vara perfekt. Ibland känns det som.. att det inte riktigt finns ett säkert ställe att vila ögonen på. Men det gör inget. Ögonoperationer är billiga idag.

Men det är inte därför jag skriver det här. Jag skriver detta för jag blev tvingad av någon *HOST E* att blogga lite.

Idag såg jag dig. I alla fall trodde jag det, tills jag insåg att det var en soptunna. Besviket stoppade jag tillbaka schwarzwald-tårtan i fickan (ja, fickan) och gick in i en lykstolpe.

När jag tänker tillbaka på den tid vi hade tillsammans, blir jag alldeles tom inombords. Dels beror det på att vi aldrig träffats, dels för att jag fortfarande har dolda känslor för dig. Speciellt på nätterna ? de kalla, långa, svettiga, ödsliga nätterna ? tänker jag på dig. Jag fylls med en innehållslös, kravliknande känsla. Gjorde jag rätt som slutade älska dig? Gav jag dig en avtagande livsglädje? Älskade jag dig verkligen? Älskade du mig?

Kommer du ihåg den där varma, soliga, perfekta sommaren vi tillbringade tillsammans på Öland? Naturligtvis inte, den har aldrig existerat (Öland och perfekt i samma mening = nej), men låt oss fantisera lite.

Din perfekt solbrända kropp låg bredvid mig där vi badade på Gröndals camping. Du smörjde in mig ? ozonskiktet var extra tunnt den dagen. Det var omtänksamt av dig. Jag sa det aldrig - att det var omsorgsfullt av dig - utan sa bara åt dig att inte missa knävecket.

Hur jag idag skulle ångra det. Att jag aldrig sa hur jag verkligen kände. Jag vet att det tog hårt på dig Mona. Det tar hårt på mig nu.

Tårar har kommit väldigt lätt den senaste tiden. Tanken på dig med en annan dödar mig långsamt. Att aldrig få känna ditt botox-ansikte mjukt röra mina fingrar igen. Att aldrig få höra dig yttra "jag hatar borgare" samtidigt som du brännsteker köttbullar igen.

Men jag tror faktiskt att jag äntligen har kommit över dig. Din äckliga socialdemokrat.

Hur du står där på podiet, hänsynslöst likt en nynazist skriker ut dina budskap till den lika äckliga vänster-publiken, borrar in dina förfärliga ögon SVT-kameran, kräver rätt, kräver rött, kräver fler invandrare, fler a-kasseanvändare, Reinfeldts avgång, kräver SSU-efterfester på Kronobergshäktet efter helkvällar på Crazyhorse, kräver Toblerone.

Du äcklar mig.

Din lilla lättretliga shih-tzu.

Jag vill aldrig höra från dig igen.

Nu är vi äntligen borta från varandra, gå nu och vänstra med Ingvar Oldsberg.

Din för ett tag,
Alfredo Bomba