Drambuie

Från och med i eftermiddags har jag haft en väldig huvudvärk. Det började på matten (var annars?) då jag staplade runt halvdöd och blev erbjuden alvedon/ipren/något annat läskigt som fanns i mina klasskamraters knarklådor. Jag tackade nej. Gympa var nästa lektion, vi skulle köra boxning. Jag ville verkligen, så enormt gärna, helt sanslöst mycket missa det. Jag sa till min läskiga, muskulösa, korta gympalärare (hon förtjänar ett alldeles eget inlägg längre fram) som det var och hon var väldigt förstående. "Gå heeem.. ta det luuuugnt.... Vilaaaa baraaaa.... Kom tillbaka friiiiisk... på måndaaag....... Heeeeeej." Jag visste att hon skulle förstå.

Jag vandrade harmoniskt till tunnelbanestationen, bekvämt belägen precis bredvid skolan. Jag förberedde mig för en lugn och bekväm resa hem.

Tåget anländer precis på tid. Dörrarna öppnas, och jag hittar en alldeles egen liten plats med tre tomma säten bredvid mig. Lugnt, precis som jag ville ha det.

Sedan kommer dessa tre fucking Idol-Ola-Nick-Carter-Danny-Robbie-Måns-jag-använder-för-mycket-vax liknande sakerna och slänger sig ner bredvid mig, varav en har en fucking benfraktur och lägger upp benet på sätet framför, å bah "jah pallar inte me å skada beneee!!!"

"Hahahahaha azzå bangaru stan lr????"
"Shit pallar inte azzå hahahahaha"

Jag sitter hela färden, stirrandes ut ur fönstret, försöker tänka på något annat medan dessa ultra-fjortisarna babblar om sitt nya projekt; en låt som tar upp det senaste samhällsproblemet, braten.

"BRAT!! stheeekaaah!! hahaha kommer bli värsta hitten azzå ahahah så kommer han in sen ba å lixom typ "brat!!" hahah"

Om min station inte skulle kommit precis efter skulle jag ta en av fjortisarnas kryckor, slå till dem, smälta ner kryckan, gjuta ett snöre, hänga upp det i ett av takets stänger och hänga mig själv.

Lyckligtvis gick det inte så långt. Jag steg lättande av tunnelbanan, stack ner till bussarna och missar min buss med tio sekunder. Jag sätter mig på bänken, får frågor som "harr bosen reddan ookt???" och "kan du hoppa lite åt sidan så jag kan titta till tidtabellen?" Damen som frågade det senare tror jag även började prata med mig. "Nä men usch, kan du förstå? 26. 33. 44. Nä då får det va, heheeh!!"

Alltid trevligt med pratglada människor. Precis när man med huvudvärk är nästintill självmordsbenägen efter åkt tunnelbana med Playaheads hedersmedlemmar.

Väl på bussen hittar jag en fin plats, precis framför mittendörrarna. Jag sätter mig vid fönsterplatsen och tittar på fler och fler människor strömma in i bussen.

Bredvid mig sätter sig en man, afrikanskt ursprung. Han har världens förkylning. Med en liten näsduk torkar han sig ständigt i näsan, snörvlar och hostar. Jag tänker bara "nejjjjj" och trycker mig in mot väggen, jag vill inte bli sjuk igen. Då kommer nästa attack.

Framför mig sitter en dam. 60-årsåldern, grå kappa, krulligt, mörkt, kanske en aning gråa strån till hår. Hon har typ tuberkolos. Host host host HOST. Jag kan inte tro det. Jag är omringad av smittskyddsinstitutets allvarligaste försökskaniner.

Under 15 minuter exponerar jag mig själv för ena hostattacken efter den andra. Jag drar ner mitt huvud i jackan och försöker gömma mig. Duckar mentalt för alla baciller som flyger runt i luften och som bara väntar på att anfalla mig.

Allt detta medan jag upptäcker att dörrarna bakom mig inte direkt är ljudlösa. De verkade inte vilja ha mig där. Det kändes som de skrek åt mig varje gång de öppnades/stängdes.

Host. PSSCHCHCH. Host. PSSCCHH. Tror du fattar.

Och efter ett tag börjar även min sjuke afrikan till sätespartner... sjunga. Ahadlaaa parososhhaafgds. Jag vet inte språket, kanske arabiska. Hans sånginsats...eeh.. låt mig säga såhär: han skulle inte gått vidare i Idol.

Host. PSSCHCH. Ahadlala gsgtdsrtg. Host. PSCHSCH.

Jag älskar kommunaltrafiken.

Och ja, huvudvärken. Den blev inte bättre.