Veckans Attack: Persbrandt och tillhörande
Jag har hela oktober blivit misshandlad teoretiskt med fucking indolenta lärare som antingen har ett för kort ben eller är manodepressiva dryga egocentriker. Inte ser jag någon tidning kartlägga mina veckor? Det är orättvist. Speciellt när mina problem är minst lika i-landiga som den där ex-alkolistens.
Men nej, nu ska jag vara lite glad och tjohooo. Det är jättekul att du har slutat på Dramaten, gett upp en del av din ointressanta-kan-inte-bry-mig-mindre-karriär, Micke. För det kan jag väl kalla dig? Mikael - Micke. Mackan. Mickiz. Makarena.
Så, Makarena, hur känns det då, när alla kvällspressar kartlägger ditt liv sådär? De har en artikel lång som Gunde Svan där det låter som folk faktiskt bryr sig om att du har slutat på Dramaten. Vad är förklaringen? frågar sig journalisten. Hmm, vad för klurigt kan ha orsakat detta helt ointressanta som gjort att jag fått en artikel publicerat som toppnyhet på söndagsmorgonen. Hmm..
Är det verkligen bara jag som inte förstår? Jag citerar rubriker ur "tidningen" (ny def: papper med värdelös text på): "PORTAD FRÅN DRAMATEN", "AVHOPPET EN CHOCK". Det enda som chockar mig är att grundlagen tillåter detta.
Man kan betala 19 kronor för att läsa de där artiklarna, Makarena. 19 kronor. Det får man en ♥pepeglass♥ och två cola-tuggummin för.
Jag köper hellre en pepeglass, cuz I love that. Men jag älskar inte dig, Mickiz. Det går inte. Inte efter att ha sett din overacting som den där jobbige kriminalaren-whatever i de värdelösa (allvarligt) Beck-filmerna, vilka jag heller inte förstår varför de är så populära. Du kan inte skådespela, blir polisanmäld för krogbråk, du bär fucking basker. Och folk bryr sig när du hoppar av DRAMAAAAAAAAAAAAAAATEEEEEEEEEEEEEEN?
That was DRAMAAAAAAAAAAAAAAATEEEEEEEEEEEEEEEEN.
Jag är den ende som verkar ha en hjärna ibland.
Jag vill sätta in dig i en brun TV från 90-talet, tvinga ner dig i Lattjo Lajban-kojan och peta på dig med en hammare tills du ger upp och tittar på Dr Mugg med Pelle, 7 år gammal, från Hudiksvall.
Idol - miss Lovely Eyes gone
Det var tråkigt att miss Lovely Eyes åkte ut, jag gillade henne. Hon var väl rätt så dålig ikväll, men crap som Sam och Andreas var ju mycket sämre. Varför röstar folk på dem? Men jag är glad över att Evvi, my new favourite, är kvar!
Bilen går bra?
She aint gonna be happy with that pic
IDOL
Now to the good stuff!
Daniel - I Don't Feel Like Dancing (Scissor Sisters)
♥ ♥ ♥
Ja du, Daniel. Danne. Jag älskar att dina händer äntligen är borta. Verkar som om jag slipper ta fram mangeln, ändå. Du dansar på, ger mig den där lite smått porriga blicken som jag kunde leva utan, går upp i din lilla falsett. Och det var väl trevligt! Men nothing more.
Mattias - Summer Love (Justin Timberlake)
♥ ♥ ♥ +
Oj oj oj, Mattias, nu satte du fjortisarnas hjärtan i brand! Början var faktiskt bra, and I kinda liked it, men sen blev du falsk och ja, blev sådär jobbigt plastig igen. Men du såg ut som en kanelbulle, and we all love kanelbullar, så du får ett +. Men jag vill fortfarande peta på dig med en vass pinne.
Gathania - Umbrella (Rihanna)
♥ ♥ ♥
Det var lite falskt idag, miss Lovely Eyes. Lite flås också. Missat dina pass på Friskis? Men jag tycker faktiskt du var bra, svår låt som Danne 2 sa (rim). Och purple's heaven on you haha. DU FÅR EN TREA AV MIG ♥
Amanda - Don't Hate On Me (Vincent)
♥ ♥ ♥
Varje gång du börjar sjunga förflyttas jag till någon slags jazzbar i SoHo, där jag sitter vid ett mahognybord med David Copperfield, drickandes Oboy. Och det är bra. Men din röst är så raspig så det blir jobbigt för mig, faktiskt. Du är ju ändå bra, lille vän, aint gonna hate on you. Kramiz.
Sam - Tired Of Being Sorry (Enrique Iglesias)
♥ +
Haha vad försegick i bakgrunden? Flaggor à la Evighet? Ja, Sam, det raggar du nog röster på!
Och din röst ger mig fortfarande rysningar för helt fel anledningar. Jag hoppas verkligen att du åker ut, för jag är trött på att attackera dig. Jag tänker inte göra det idag, för allt är nog redan sagt.
Andreas - A Little Bit Of Love (Andreas Johnson)
♥ +
Det är verkligen något i dig som stör mig. Din överambitiöshet, och.. bara hela du. Du kan ju sjunga, så varför väljer du en av de sämsta låtarna från årets MF? Vilken hit? Que?? Gillade det inte.
Marie - Big Girls Don't Cry (Fergie)
♥ ♥
What the hell is this, bitch? Du är ju min favvo, Marie! Kan inte du börja välja bra låtar, eller låtar som överhuvudtaget passar dig? Ge mig lite ballader, som du har sjungit tidigare. Bort med WOHOOO-Marie!! Du var faktist tråkig och dålig.
Christoffer - Say It Right (Nelly Furtado)
♥ +
Du förstörde precis en av årets bästa låtar.
Evelina - Apologize (One Republic feat. Timbaland)
♥ ♥
Wiie, en av mina favoritlåtar! Och hjälp? Vad hände med din röst, Evvi? Den var faktiskt nästan bara falsk. I början gick det bra, men sen vid första refrängen försvann allt. Men jag gillade det ändå lite.. Hoppas du inte åker ut, för du kan så mycket bättre, och jag gillar dig! Speciellt ditt hår.
Peter Jihde, programledare
♥ ♥ +
Funkade ju rätt så bra ikväll, Peppe! Jag vet inte riktigt, det är fortfarande Sportspegeln lite överallt. Det är tråkigt. Men jag tror nog att du kan växa i de kommande programmen ;) Blir spännande.
Juryn är störd. Jag tycker de har fel i nästan allting. Det är bra.
Bäst ikväll var nog Mattias, trots att alla var rätt så bleka, speciellt de fem sista.
Hela programmet var väl ok det med, nu har ni tagit in dansare, TV4.... Kanske inte var det smartaste tycker jag. För vissa funkade det, men för andra blev det bara irriterande. Ville alla verkligen ha dansare i sina framträdanden? DON'T THINK SOOO..
Den som åker ut ikväll är nog.. Andreas. Eller jag vet inte riktigt, det var så många som var crap. De som hänger löst är nog han, Evelina och Sam.
Svårt ikväll. Så länge inte Marre eller Evvi åker blir jag nöjd!
Pepe mmm
Bjud mig på en pepeglass och du har mig på en mmmmmm
Ettornas Afton
Så kan man nog sammanfatta min kväll igår. De hade byggt upp hela skolans huvudbyggnad till värsta underground city-stället, med sånna där coola blixtrande lampor som jag inte har en aning om vad de kallas, men jag säger flashisar.
Mitt i the party så stannade musiken plötsligt, och typ 100 svartklädda, skrikande tvåor och treor kom upp på "tvåan" (huvudbyggnaden är ett högt hus uppbyggd av balkonger, så balkong nummer 1 nederifrån) och skrek "NER PÅ KNÄ!" i typ fem minuter. Nästan ingen hörde vad de sa, och stod på benen och liksom "annars då??". Men när alla kommit ner.... så fick vi lägga handen på hjärtat och svära en ed. I aint pledgin nothin, så jag höll handen typ på axeln och låtsades mumla lite haha.
Allt var rätt så platt, vår fantastiska festkommité sa att det skulle bli karaoke och crap, och jag kunde ju inte vänta till att få se folk göra bort sig, och mig själv, men det blev aldrig något av det! Istället fortsatte mr DJ på och frågade mig var man kunde köpa något att dricka. Vi visste inte. Hoppas du överlevde ändå.
Anyhoo, det var snart slut och jag och Fjortiz-Elin stack till tuben för att åka hem. Satt halvt döda och väntade där i 25 minuter, hann till bussen och kom hem strax efter 1.
Jag tänker bryta mig in i festkommitén och göra de andra festerna mindre platta.
Wonderful SL
Storstockholms lokaltrafik!
Heil.
Tunnelbanor. Pendeltåg. Tvärbanor. Träbänkar. Överfulla, röda bussar med desperata passagerare som är tre minuter försenade till arbetet, skolan eller varför inte mentalvården.
I morse när jag skulle stiga på bussen med tant #1, gubbe #1, fjortis #1, fjortis #2 och random dude #1 var inget undantag. Bussen saktade in, och hela bussen var verkligen aspackad. Har ni sett en full buss någon gång, släng in några Lasse Kronér in i den and you're with me. Tant #1 såg verkligen bekymrad ut, och ville nog inte kliva på. Fjortis #1 och fjortis #2 uppfattade nog inte situationen alls, de hade sina iPod på.
I bussen var det vad som kan liknas med ett upplopp. Folk stod verkligen upptryckta på förarens fönsterruta, så trångt var det. Dörrarna lyckades mysteriskt nog öppna sig, och jag klev in, iaktagandes situationen, hjälplöst.
The following takes place between 8:22 A.M. and 8:25 A.M.
Busschauffören: Allihopa backa, backa, träng in er!!
Upploppskvinna, ~38: Män härregud hur kan du förvänta oss tränga in oss ännö mär än dätta??
Busschauffören: Det finns massa plats där längre bak! [Små luftflikar till storlek som typ en myra] Träng ihop er, alla måste få komma med!!
Upploppskvinna, ~38: Ja nt' backar ja dit nt'! Finns jö inge å hålla i säj i! Varsego dän som vill! Varsego å ramla!
Jag tog upp mitt SL-kort, tryckte upp det i chaffisens ansikte, trängde mig förbi människor som såg ut att kunna auditionera för uppföljaren till Psycho, trängde mig, trängde mig, och ställde mig stolt i denna lilla luftflik, utan något att hålla mig fast till. Nu visade jag dem allt, tänkte jag.
Mirakulöst kom alla in, förutom random dude #1, tyvärr, som fick sitta kvar på hållplatsens träbänk.
Bussen startade. Tänkte fortfarande att jag var väldigt duktig, tills vi börjar rulla och "tryckvågen" knuffade ner mig halvt i en affärsmans knä. Kanske inte var så bra idé, ändå. Men jag stod kvar där, lyckades nå en stång att hålla i. Jag var duktig. Jag kämpade för SL!
I love a dramatic moment.
Jag hatar honom!!
Han är i sena 30-årsåldern, "humorristisk", dryg och allmänt randig. Ja, alltså han går runt i randiga tröjor. Förutom idag då, då han kom till skolan i en obeskrivbar jeansjacka som borde förbjudits enligt grundlagen när typ Gustav Vasa levde.
Hur som helst.
Hans största intresse på lektionerna är att prata om sig själv, huvudsakligen området där han bor. Södra Ängby. Denna lilla idyll i Bromma, som han så fint själv uttrycker det, som med sitt lugn och sin trivsamhet har blivit älskat av alla barnfamiljer och villaägare. Här njuter alla av livet, går på trivsamma söndagspromenader i de naturistiska skogarna med sina små fucking Bichon Frisé, här vågar man släppa ut sina barn på gatorna! Alla är lyckliga i Södra Ängby.
I varje lektionsuppgift vi får så nämns Södra Ängby nästan helt säkert minst en gång. Alltså om jag ser fucking "villägare i Södra Ängby" en gång till så kommer jag ta fram min dark-sida och skjuta ner honom Battle Royal-style medan lhan liksom sitter på katedern å bah "neeeeej men min juristexamen och min villa i Södra Ängby, jag har ju inte ens hunnit rensa min perfekta lilla idyll-bromma-fucking-ros-rabatt i helgen!" och typ försöker slå sig fri med sin lilla vita pekpinne som liksom så perfekt matchar hela honom, en perfekt avbrytare till en randig H&M-tröja.
Han gillar att klaga på mig. Visst, han gör det med all berättighet, men han är fortfarande the ass. Står där och lutar sig mot whiteboarden och liksom "beebeheebbehheehehehehe sociologi beebehehhe inget betygsunderlag balaaaelelel annat i Södra Ängby balalalalalaleeegege jag är DRYG."
Å vad jag hatar honom.
När han vänder ryggen om till mig så formar jag en revolver med mina händer, siktar, avfyrar världens skott, träffar honom perfekt i huvudet, min dark-sida viskar inom mig: Headshot.
Varför kan jag inte ens få gilla en lärare. Bara en. Jag förtjänar det. Jag vill inte skjuta ner alla i mina dagdrömmar, jag är en snäll människa. Men när skolor anställer dryga 40-men-säger-jag-är-30+-ingar får de faktiskt acceptera konsekvenserna.
Tills jag kommer underfund med det kommer jag fortsatta hata honom.
Randis.
SNÖ?
Jag väntade. Och jag väntade. Speciellt varmt blev det inte, tyckte jag. Istället frös jag fingrarna av mig när jag gick till bussen på polarisiga morgnar.
En vecka senare kunde jag läsa att nu skulle det bli kallt, snö skulle komma. I freakin oktober. Jaha, tänkte jag, accepterade läget och förberedde mig för att ta på mig mina imaginary Vantar Human Edition.
Jag väntade. Och jag väntade. Fick en hagelskur på mig, och då tänkte jag att nu säkerligen kommer snön.
Och jag väntade. Ja, jag väntade.
Kom det någon snö? Nä.
Istället blev det bara regn. Och grått. Men jag har förtroende för våra meteorologer.
Så jag väntar. Japp, jag väntar.
Veckans Attack: Facebook
Det första man ser när man kommer in på sidan är ju liksom en knallvit bakgrundsfärg med lite blåa inslag, och en liten box för att logga in på, som om jag skulle vilja logga in på nån slags banksida för att ta fram mina kontouppgifter.
Det känns som alla har facebook. Det har gått för fort det här. För någon månad sedan visste någon knappt vad det var, och nu har helt plötsligt "alla" detta. Det är något skumt som ligger bakom det här, jag känner det djupt där inne i ryggmärgen.
Jag ser framför mig några skumma datanördar i en mörk och kall källarlokal, fem mil norr om Alingsås, sittandes med fingrarna över tangentbordet medan de gapskrattar fram buskap som "Nu tar vi över världen" och "Vi hatar Ebba von Sydow."
Jag menar det sista gör mig absolut inget, men det första oroväcker mig. Skulle jag ha en bra kamera, ett facebookkonto och om min hjärna fortfarande kunde skicka signaler till mitt ansikte så skulle ni kunna se rädslan i mina ögon.
Varje gång någon tar fram en kamera duckar jag. Jag är rädd för att hamna på den där sidan som alla tycks titta in på, hjälplöst exponera mig för hundratusentals blickar, alla riktade mot mig, dömandes. Okej, kanske inte hundratusentals, men många. Känner mig hjälplös.
Åh vilken läskig sida. Men datanördarna tar väl snart över världen, och jag har väl snart också ett facebookkonto, dömandes andra människor.
Hoppas de byter ut Nordea-looken på hemsidan först.
Hjälp
Aldrig varit gravid
Jag sitter och har en såndär trött-och-måste-egentligen-plugga-men-hänger-på-aftonbladet.se-istället-lördag. Jag bläddrar igenom sida för sida, klickar på det jag tycker är intressant.
Berry kräks - och gillar det
Jag har aldrig varit gravid. Och, faktiskt, kommer jag aldrig bli det.
Men jag har kräkts. Jag har svettats. Gillade jag det? Nej.
Är det här någon slags inherent-mother-feeling? Blir varje "attack" en slags hänrycksfull känsla? Vad coolt.
Ska nog bli gravid varje gång jag får magsjuka.
Ignorera allt ovanstående.
Måste. Äta. Tårta.
Jag har verkligen panik.
Jag måste äta tårta.
Nu.
Innan dagen är över ska jag ha ätit tårta.
Ja.
Heta röster!
Jag typ vråldiggar Linda som gör SL-rösten. Tänk på avståndet mellan vagn och plattform när du stiger av.
Jag har alltid tänkt på hur du ser ut, Linda (nothing bad nothing bad), och det är så oerhört lättande att se att du inte är en dator eller nåt. Kul om min nästan-idol var en liten Mac nere i Eslöv liksom.
- Det är kul när man sitter i tunnelbanan och folk härmar min röst. Då får man lust att säga: "Du, det där är faktiskt jag." Haha, det kanske man skulle göra nån gång!
Jag härmar dig jämt! Säg till mig, säg till mig!
Miniräknaren 40 år
Under vad som verkar vara årtusenden har du, von Miniräknare, skänkt oss skolbarn en trygghet och räddning, där vi suttit vid skolbänken, uttråkade och hjälplösa till maximalt. Vad som verkat vara hopplöst har du räddat med din sanslösa förmåga att förvandla värdelösa tal till värdelösa svar, korrekt. Vi är dig evigt tacksamma.
Men, von Miniräknare, du har även gjort så att det är allmänt uppfattande att med en miniräknare, är matte lätt. Man kan tro att där jag sitter med min hypercoola miniräknare för typ 1000 spänn som skolan barbariskt tvingar en att betala, kan jag räkna allt, helt utan problem.
Så är inte fallet. Du gör mig förrvirrad med alla dina knappar, med dina knappar jag förväntas kunna hantera.
Du har gjort så att jag fått lida matematiskt, kanske hälften så mycket, kanske dubbelt så mycket, än vad jag skulle gjort om du inte existerat.
Jag vet inte om jag ska vara tacksam, eller helt enkelt vara totally pissed off på dig.
Just nu är jag tacksam, Räddare i Nöden von Miniräknare. Men, likt Hulken, kan jag ändra kroppsform, färg, muskelmassa och värderingar på en mikrosekund.
Passa dig.
Grattis!
Du har ändrat din form från gigantiskt, till mycket liten. Du borde typ ringa Anna Book och berätta din hemlighet!
Vem vet, ni kanske blir totally bonded och får en egen talk show på femman.
Frisörer och olivolja
Vi har rätt så många frisörer i det här området. Många bra och billiga, men jag envisar mig dock med att gå till en salong där de gillar att ta betalt. Jag menar verkligen gillar det.
Men ja, de har fina gula tapeter. Oemotståndliga, faktiskt.
Så, ja, jag satte mig där i frisörsstolen, efter att mannen innan mig låtit mig dröja tio minuter eftersom han aldrig blev nöjd.
Det svåraste tycker jag är att förklara vad man vill ha. Det spelar väl dock ingen roll, då frisörer oftast inte bryr sig så mycket, utan de går på egna intuitioner. "Det här tycker han nog är snyggare" (="haha han kommer skämmas like hell när han går ut härifrån!!").
För ett tag sedan var det så för mig. Jag pratade med frisören att jag ville ha ganska kort, och försökte förklara hur kort. Hon föreslog rakapparaten. Jag sa "hur kort blir det då?"
- Vänta, jag ska visa dig, sa frisören, medan hon tog fram rakapparaten och misshandlade halva mitt hår på högersidan till döds.
- Ja.. hmm.. det där var lite kort kanske, sa jag.
- Ja, men nu är det ju försent, svarade hon, och fortsatte klippa mig, med 9 cm hår på sidorna.
Hur som helst!
Den här killen som gjorde det hade båda fötterna på jorden, och klippningen gick bra.
Jag tittade runt i salongen, det var bara jag där, och nån random dude som fikade i bakgrunden. Mina ögon vandrade vidare till alla dessa sprayer, som stod på en hylla precis bredvid spegeln framför mig. Jag läste på förpackningarna: Schwarzkopf, L'Oreal, Color.. Olivolja.
Då hoppade jag till. Olivolja? Que? Vad gör fucking olivolja i en frisörsalong?
Genast kom dessa hemska fantasierna till mitt huvud. Vad ska han göra med olivoljan? Inte använda i håret va? Använder de olivolja för att typ förgripa sig på oskyldiga människors hår, så de får någon slags kronisk fethet i håret?
Jag vill inte ha kronisk fethet i håret.
Det värsta är att om han skulle erbjuda mig det ("Sir, would you like some olive oil in your hair?"). Jag kan inte säga nej. Speciellt inte till frisörer. Tänk om de skulle bli arga och typ tvångsdoppa mitt hår i matfett, resulterandes i att jag får någon slags ful permanentning.
Frisörer har väldigt mycket makt, man tänker inte på det.
- Så, är det bra? Vill du ha något i håret? säger frisören plötsligt.
Åh, gode Gud, hjälp mig.
- Ja tack!
JÄRNSPIKAR. Varför kan jag inte säga nej?
Frisören närmar sig bordet med hårprodukterna, och alltså allvarligt, var det en sekund han inte tittade på olivoljan var jag inte där.
Han började röra handen för att välja vad han skulle ha i, medan jag nervöst satt blixtstilla och försökte fokusera på små vita lamm, som liksom hoppade i hagar en varm junidag..
Handen. Handen. Lite cirkelvals med pekfingret, bara för att göra allt ännu mer spännande, eller hur, herr frisör.
Han tog ner handen bland hårprodukterna, och drog upp en burk.
Vax!
Där satt jag och pustade ut och log för mig själv, medan frisören övervaxade mitt hår.
- Sådär! sa frisören efter några drag.
Jag reste mig, betalade, sa tack så mycket, tog på mig mina kläder och började gå hem, väldigt tacksam för att jag slapp gå därifrån med olivolja i håret.
Och det är väl underbart.
Novell: Mötet
Jag tror inte min svensklärare kommer tycka om den. Tror inte han gillar mig. Idag höll han mig i 15 minuter efter lektionen och sa att han hade inget betygsunderlägg för mig alls. Okej, det stämmer ju, jag har inte gjort en enda sak på svenskan (för olika anledningar), men nu får han ju ett! Underbart!
Den är kanske lite för poetiskt. Men jag är rätt så nöjd faktiskt.
En bädd av höstlöv låg på den frusna marken. Med sina mörka, men ändå så ljusa och livfulla färger värmde dem de gråa gatorna. Givetvis gick detta på bekostnad av träden, som nu med sina vilande kronor gav oss en fri sikt upp mot den molnfyllda himlen. Då kunde man istället titta på husen, men även där bröt allt upp i alla de mörkgula stenfasaderna. Det tycktes överallt man tittade, fanns en nyans av årets nedgång. Hösten hade kommit.
Men inte brydde jag mig mycket om det, där jag gick, lite för kallt påklädd för en sen oktoberdag, passerandes flyende fåglar och till synes känslolösa människor med nya höstjackor, kanske känslofulla människor med nya drömmar. Nu kom hösten, sommarens barklädda dagars ljus var ett minne blott. Nu fick mörkret ta över, en anledning att stanna inne, ta det lugnt för en stund. Låta sig dras med av regnet och det gråa, och likt ett fallet höstlöv bara.. följa med.
Jag tror alla innerst inne gillade hösten, de vågade bara inte erkänna det för andra. Kanske inte ens för sig själva. Det var min önskan, i alla fall.
Vinden tog i när jag kom in i Vasaparken. Kylan slängdes mot mig och tycktes krypa in i alla luftflikar som fanns. Jag försökte glömma det kalla. Tittade drömmandes upp mot himlen och lövens marsch genom skyn. Det var så jag alltid hade gjort, och så som jag alltid skulle göra.
Det var inte alls mycket folk där. Det var det jag ville. Avlägset såg jag en lång och smal, gulnyanserad man långsamt vanka fram, med vinden axelerera upp, för att sedan falla och fortsätta sin stilla vandring. Vid Arbetaren stod ännu en man, full av rött, kort och stark, men ändå så sårbar, och stirrade blint in skulpturens livfulla ögon.
Det tog inte lång tid innan jag såg henne. Dagen ansträngde sig för att hålla kvar ljuset, det riktades mot henne. Det var det här jag så länge hade väntat på. Men jag blev inte nervös, nej, utan jag lät mig bara följa med vinden.
Det verkade som hon såg mig också. Våra blickar letades till varandra, möttes, försvann lekfullt och möttes snart igen. Lugn.
- Hej, sa hon lättande, som om hon hade väntat länge på mig. Ett varmt leende kröp fram i mungiporna.
- Hej, det var inte igår.
Vi brottades i en pinsam ovisshet om vi skulle kramas, skaka hand eller bara låta hälsningen gå utan yttligare gest. Hur möter man egentligen en människa som man inte sett på fem år? Vi lät det passera oberört.
- Jag tog med kaffe, sa hon medan hon lite småskämtsamt viftade med en rostfri termos i handen. Jag kunde ana att hon var lite spänd.
Vi satte oss ned på en parkbänk, sida vid sida. Lät åren som passerat vara där emellan oss, och liksom fortfarande hålla oss isär.
Jag öppnade termosen med en lätt skruvande handrörelse och hällde upp kaffet i två små vita plastmuggar. Det rykte av hettan, och mina händer blev snart varma.
Jag räckte henne en av muggarna. Hon sträckte ut handen och drog snabbt till sig den mot sin ljusröda kappa. Hon omfamnade muggen, andades in kaffets doft med ett stort andetag och blundade djupt. I ett andetag fylld av värme.
- Vad har hänt sedan dess? frågade jag kvickt. Bröt upp känslan av drömlikt lugn.
Hon tittade på mig. Den där blicken. Den där blicken som så länge legat suddig på min näthinna, helt plötsligt alldeles klar och vid liv. Jag lät den borra in i mig, in i min själ. Jag skulle inte glömma den.
- Ja du, ha ha, sa hon fnissandes med en dåligt dold osäkerhet. Jag tror inte jag har gjort så mycket.
Hon fortsatte.
- Jag stack till London, du vet.
Jag visste. Vårt uppbryte. Hon ville alltid någonstans, äventyr, men jag ville inte. Jag vet dock inte om det var så mycket vilja som möjlighet, eller kanske rädsla.
- Jag bodde där i två år. Pluggade, mest. Träffade en massa trevliga människor, många vilka jag har kontakt med än idag. Men jag vet inte, flyttade tillbaka hit för att..
Hon stannade. Tittade ner i marken, sedan på mig.
- Vad har du gjort?
Jag samlade tankarna, andades in höstluften genom näsborrarna, lät sedan luften passera ut som ord genom munnen.
- Varit här i Sverige, du vet. Och jag visste att hon visste. Har arbetat mest, gick ut skolan, om du kommer ihåg.
- Hur har det gått? bröt hon in.
- Bra. Väldigt bra, faktiskt, svarade jag mjukt.
- Skönt att höra, sa hon medan hon lite vackligt tittade bortåt och strök sina händer fram och tillbaka mot varandra.
Konversationen stannade för en stund. Det kändes något underligt, eller snarare ovant, att prata med henne. Jag var säker på att hon tyckte det samma om mig.
- Vad händer nu? frågade jag.
Hon tittade upp, våra blickar möttes, försvann lika fort som de kom.
- Ska ut i Europa. Jag och en väninna som jag träffade i London åker till Spanien nu i vinter. Vi tänkte ta jobb som lärare vid en internationell skola där nere. Det blir jättespännande, avslutade hon svagt.
Besvikelsen träffade mig som en blixt.
- Du vill inte följa med, ha ha? sa hon skämtsamt, men jag vet att hon var mycket seriös i sitt förslag.
- Jag kan inte, sa jag skört.
Återigen föll blickarna neråt, dömda att aldrig få se ljuset där uppe.
Vi satt tysta. Drack sakta upp kaffet, beskt. Då och då tittade vi på varandra och log lättsinnigt. Jag tog en lätt suck, lutade mig tillbaka i bänkens kala famn och tittade ut över allmänheten.
- Jag älskar hösten, sa jag varmt. Njöt av ögonblicket.
- Jag hatar den, svarade hon.
- Jag vet.
Vi log igen. Visste att hur mycket vi än ville det, skulle det inte bli mer än såhär.
- Jag ska väl gå. Men det var trevligt att mötas igen. Verkligen.
Hon reste sig stillsamt, men ändå med en jäkthet. Jag mötte hennes ögon och log, än en gång. En sista gång. Det krävdes inte mer.
Hon började ljudlöst vanka bort längs med den tomma parkvägen, det enda som hördes var trädens vinande brus. Vinden tog tag i hennes mörkbruna hår och ville ta det åt alla håll på en och samma gång.
Efter några steg vände hon sig om, tittade på mig med den där mörka, känslofulla blicken, nästan som om hon ville säga något, men hon vände sig om igen och fortsatte gå iväg.
Inombords ropade en röst att hon skulle stanna kvar, stanna en stund till, vi kunde prata om det, jag skulle kanske kunna följa med henne ner till Spanien, vi skulle kunna starta ett nytt där nere. Men inte ens mitt osäkra hjärta trodde rösten, intygades av mitt sinne att allt bara var en avlägsen fantasi. Hennes drömmar var där, mina var här.
Medan min bänkkamrat sakta försvann ur mitt synfält, satt jag kvar i min säkerhet och reflekterade över mitt öde, iaktagandes detta färgsprängda höstlöv, fridfullt försvinna bort med vindens oändlighet.
Blind
Om man har prov i matematik dagen efter, som jag så givetvis då har, tänker man liksom.. Är jag blind?
Vantar, human edition?
Men skulle det inte vara rätt så coolt med vantar gjorda som människohänder? Liksom, de ser ut som riktiga händer, men de värmer.
Jag skulle nog köpa några sådana. Det är inte alltid jag känner för att ta på mig värsta sumohandskarna, varför inte sätta på ett par Vantar Human Edition?? De ser ut som riktiga händer, men de är inte. Ooh, man blir ju helt... aah.
Jag kan sitta och titta på alla dumbomar som har på sig yllestickade tumvantar medan de hopplöst försöker plocka upp något ur fickan. Då kan jag stolt gå förbi, i min Vantar Human Edition?, lika varm som de är, och liksom passivt aggressivt skryta hur smidig jag är, i mina Vantar Human Edition?.
Och för alla damer(fjortisar) där ute, lugn bara,
Vantar Human Edition? kommer med lösa naglar i över 500 olika färger och längder, som oerhört lätt placeras på Vantar Human Editions? nagelområden.Det här är nog det bästa jag uppfunnit sedan dynamiten.
Nej! Inte längre!
Kom tillbaka till vården, John
Ja hej, jag ringer angående Johan. Jag bedömmer att proverna var bra, men det var dock två utstickare. Han fick för höga värden på blod- och njurvärdena. Han bör komma ner hit och ta om proverna, gärna så fort som möjligt. Han bör ha druckit två liter dygnet innan. Kramiz.
Okej, det absolut sista hittade jag på. Men skulle inte världen vara mycket bättre om alla sa kramiz till varandra?
Druckit två liter innan dagen för proven. Ok, inga problem.
- Då öppnar vi flaskorna då, heheh, sa min pappa.
Ja, pappa, party.
Jag har ju typ fucking njurblah.
Singing Monday
Då började jag tänka. Vad menar jag egentligen med större? Större i det här fallet säger ju inte så mycket. Jag menar, att sitta på ett fucking utedass i Stockholms skärdgård är ju större än dessa olärorika Nk-lektioner. Varje elev sitter ju ändå bara och funderar ut hur de ska kunna hänga sig själv i taklampan så obemärkt som möjligt.
För mig betyder nog större att vara tillfreds med sig själv och sin tillvaro. Göra något som verkligen känns i hjärtat, på ett positivt sätt då.
Issa och jag har haft den här Aladdin-dagen, där vi har satt upp vår as-yet-untitled duett med filmlåten En Helt Ny Värld. För er normala människor som inte lider av psykiska och emotionella kolapser efter Nk-lektioner betyder detta, fritt översatt, sjunga halsen av sig för att få bort den lyckligtvis ritade bilden av två sexuellt upphetsade grodor från näthinnan.
Detta kändes faktiskt. Detta kändes större.
Tur var väl det. Annars skulle jag inte ha något hopp alls för mig. Men nu känns det. Det känns liksom i hjärtat.
Större.
Jag vet inte vad detta betyder. Det betyder i alla fall inte att jag kommer bli en biolog som undersöker fucking paddor.
Utan det finns en helt ny värld där ute för mig.
En värld, bortom öfre entréns portar.
