Drambuie

I natt drömde jag att jag var på en gigantisk påle. Den stod rakt upp högt i luften, och jag blickade ner på världen där nere.  Jag var tvungen att åka ner. Men för att gå ner var jag tvungen att hoppa till pålen bredvid den påle jag stod på, men det var så pass långt så jag undrade nervöst om jag verkligen kunde hoppa till den, och inte falla rakt ner. Tillslut löste det sig, och jag gled ner på min egna påle istället.

Idag var jag och läste klass 1cs veckobrev igen.

Idag hade de gått igenom skolans kulregler, gällande spelkulor på skolgården. Barnen var medvetna om att man kan förlora kulor och att det är de själva som får ta eventuella konflikter gällande detta. Om man ofta hamnar i så kallade kulkonflikter har lärarna rätt att ta ifrån barnet dess kulor. Kulorna måste också förvaras i ryggsäcken och får inte vara hörbara på lektionerna.

Jag tycker det är bra att man sätter tydliga regler tidigt i skolan.

Klassföreståndaren uppmanar också då det börjar komma vårtider att om det är någon där hemma som har en fotboll så kan de gärna ta med den så barnen får lite lekutrustning. Hon föreslår också att om det finns pengar i klasskassan att lite av detta kan användas till inköp av hopprep, twistband mm.

Förut låg jag i sängen och tittade upp i taket. En av de stunderna som man på ett sätt hatar men på ett sätt älskar.

Allt var normalt. Radions toner lite dovt i bakgrunden, sängen var mjuk och skön, klockan var fem minuter i Rapport. Sedan började mina läppar röra på sig.

- Vad menar du med det? sa jag oförståendes till mig själv. JAG VET!! viskskrek jag med överlägsen ton fem sekunder senare.

Jag började sprattla på benen och slå med armarna. Jag reste mig.

- VA???! sa jag aggressivt.

Men plötsligt började jag lugna ner mig och svarade med jo visst, så kan det vara.

Att inget av det här kändes annorlunda eller kanske lite udda förvånar mig till denna stund.

När någons namn på msn är "Nån som vill hitta på nåt i helgen?" brukar jag tänka lite. Personligen skulle jag aldrig heta något sånt, då det skriker jag är bittert ensam!!!!!! Att det finns de som heter sånt förvånar mig lite, som om de inte märker att det kan tolkas av folk med inget liv som jag själv att de är just bittert ensamma. Och när namnet inte försvinner på hela helgen, och på söndag kväll inte ens är borttaget, förstår jag inte riktigt varför de fortfarande envisas med det. Som om någon helt plötsligt efter Parlamentets slut skulle skriva "Sure, ska vi dra till cybertown?".

Idag var jag och spelade instrument och som vanligt höll vi till i klass 1cs lokaler. Jag tog en fantastisk bild på deras "veckans veckobrev till föräldrarna" men då min kamera vägrar hitta den bilden i datorn så kan jag inte visa den. Det stod dock att den här veckan höll de på att arbeta med bokstaven Cc och avslutade klockan. De allra flesta elever verkade ha förstått hel timme, men halv timme var det ganska många som inte riktigt hade förstått än tydligen så läraren Catrin skulle bifoga några övningsuppgifter så barnen kunde träna hemma.

Jag önskar gymnasiet var så pass enkelt.

Idag hade jag min alldeles egna Tjuvlyssnat-moment.

Tunnelbanan, gröna linjen.

Tjej och kille ~17 sitter och pratar om att kunna lösa en rubiks kub på 30 sekunder.

Kille: Och så kan man ju skriva det på CV:t liksom, det är ju jättebra.
Tjej: Ja exakt, det tyder ju på att man har... smart.


Menar du intellekt flicka lilla?

När jag skulle åka hem igår och steg på bussen slogs jag av hur lite folk det var på den, vi var ungefär 8 stycken och det här var i rusningstrafiken vid 16-tiden. En dam steg av efter att ha gått på fem sekunder tidigare. Sådant tycker jag jämt är underligt. Som om personen bara går av och på för det är kul, vilket det liksom inte är.

Men jag började ana oråd, allt kändes inte riktigt rätt. Precis innan bussen åkte så sa den kvinnliga busschauffören i högtalarna: "Alla är medvetna om att det här är buss 117 kryss" (X heter det, vem säger kryss? Är du Lasse Kronér eller?). "Bussen går endast till Kopparbacken."

Kopparbacken är två stationer innan min station, en promenad på 500 meter kanske. För en millisekund tänkte jag skrika "Nej! Jag måste av!" och sedan gå av. Men jag kom på att jag är ju en feg svensk, så jag lät bli.

Bussen åkte fort, det tog endast 5 minuter eftersom "kryss"-bussen (!) tar en genväg. Jag steg av och började min promenad. Jag kände att detta var ju en sändelse från ovan, jag skulle ju lätt komma hem tidigare än om jag hade väntat på min riktiga buss plus att jag fick en härlig promenad i vardagen, sånna som gympalärare och folk med konstiga intressen brukar ta.

25 meter från min station kom en 117 utan kryss körandes i raketfart förbi mig. Allt kändes väldigt bittert och min promenad kändes inte alls nyttig utan bara extremt jobbig och jag förbannade SL.

Alldeles snart så ska min familj åka till Dubai. Alla förutom min hindubror är med, som ska deltaga i en hinduisk högtid imorgon. Fullmåne eller någonting åt det hållet.

Hur som helst. Detta ska bli en trevlig resa! Jag har ju länge velat åka till Paris och det får jag nu ett litet smakprov på nu då vi byter flyg i just Paris. Tyvärr så är det bara en timme ikväll, så det blir lite mer "VAR ÄR GATEN? SPRING!" kanske. Men på hemvägen nästa tisdag kväll så har vi nästan tre timmar. Då blir det en pain au chocolat och lite fransk kultur kan jag meddela.

Dubai ska bli roligt. Det är i ett land med ungefär 90% beståendes av sand, men man kan faktiskt åka skidor där också. Det är en mångsidig plats verkar det som.

Här är en bild så folk kan sukta lite!

Jag har tänkt på att om min familj vore rikskändisar skulle vi vara ganska hatade. Det sker hela tiden smått provocerande uttalanden. Igår pratade mamma om min tandläkartid som hon ville förtidiga eller hur det var. För någon anledning gick det inte så bra och det blev lite problem.

- Men kassörskan var jättebra, svensk.

Sånt där skulle tidningarna gotta sig i och glömma poliser i Malmö.

Idag provade jag på att åka pendeltåg.

Efter en bekväm väntan i 20 minuter på ett försenat tåg gåendes runt i cirklar för att undvika folks cigarettrök så satt jag tillslut där. Då sa föraren de magiska orden.

Tåg mot Bålsta, tåg mot Bålsta. Tåget går till Bålsta. Tåg mot Bålsa. Tåg till Bålsta. Tåget fortsätter mot Bålsta. Tag plats. Tåg mot Bålsta.... Tåg mot Bålsta, tåg mot Bålsta. Tåg till Bålsta.

Tåget går till Bålsta... Tag plats på tåg mot Bålsta. Detta tåg går till Bålsta. Bålsta. Bålsta. Tåg mot Bålsta.

Bredvid mig satt det en tjej i min ålder. Hon fnittrade åt detta. Kvinnan 40+ som satt framför mig tittade på henne och log med en oerhörd äkthet. I gången stod en man som också tittade och log. Kanske för en annan anledning än kvinnan vad-vet-jag.

Men alla dessa leenden, acceptansen av denna situations humor och flickans skratt. Jag vet inte.... det gjorde mig så enormt stolt över att vara svensk.

God bless!

Här om dagen när jag satt på tunnelbanan så var den så tom och härlig. Jag hann tänka den tanken tills 5 92-killar  säkerligen från Bromma satte sig på sätena bredvid mig. Men de var okej, inga sånna här.

Efter en station kom en dam iklädd röd jacka på. Det var fortfarande bara jag och Äppelvikens fem små representanter. Av någon underlig anledning satte sig damen på den lediga plats som fanns mellan mig och 92orna. Detta fann jag något oerhört udda, detta bådade ju bara för ett psykiskt instabilt sällskap.

Damen sa plötsligt till en av pojkarna

- Dricker du öl?

Varpå killen stammade lite till svar Nääääe...

- Ja vin är så mycket godare!  sa damen leende och pojkarna skrattade. Nejdå, sa damen sen.

Den anfallne pojken sa saft och bullar är mycket bättre!

- Nej det gillar jag inte!!! uttryckte damen. Hon fick frågan varför då. Jag gillar inte söta saker, nä.

Sen kom stationen jag skulle av. Allt kändes lite konstigt.

Idag har jag haft en stegräknare på mig! Jag kände att det skulle vara roligt att se hur långt jag går på en dag. Hittils har jag gått 4265 steg. Man ska gå ungefär 15 000.

Detta trots att jag i morse gick mot strömmen på Brommaplan, och tog trappan, trots att det var en tjock vägg av folk som var påväg ner.

Jag skyller mitt dåliga resultat på att jag idag haft en halvdag i skolan och att jag suttit fastklistrad i en fikasoffa i 4 timmar. På måndag ska jag köra igång rejält.

Jag tänkte fortsätta på min mor-temat.

Precis nu öppnade hon snabbt dörren till mitt rum. Medan hon stod och stampade på stället, viftade med armarna och såg allmänt andfådd ut sa hon följande.

- Johan det är samer på tv!

- Samer? svarade jag.

- Ja det är tydligen populärt att bli renskötare!

Sen stängde hon dörren.

Min mamma är en resefanatiker. Jämnt och ständigt letar hon efter resor.

Förut ropade hon in mig till mina föräldrars sovrum, där hon satt och letade efter en sportlovsresa. Goa var nu på tapeten. Trevlig som jag är gick jag in och gjorde min mor sällskap.

Vi scrollade ner på en hemsida med en massa hotell. Jag sa att om jag åker till Indien vill jag bara bo på Hyatt, mamma sa att vi kan väl titta på de billigare alternativen först.

Medan vi scrollar tittar mamma plötsligt fort ut genom dörren, sedan vänder hon sig till mig, skyler munnen med handen och viskar kvickt Det är jättevarmt där 34 grader!

Att hon viskade har jag tänkt på nu och jag har inte riktigt kommit fram till ett svar varför. Antingen var det något superhemligt, eller så var det bara en del av min mammas personlighet.

Nu ska jag gå och fortsätta plugga matte.

Kändes verkligen som min rumba gick hem hos juryn, jag hade ju tränat som ett djur hela veckan. Gjorde några felsteg i mitten med koreografin men det märkte de inte. Är nöjd med mina 40 poäng.

Ibland kommer man till punkten då man skaffar sig ett liv. Och ibland kommer man till punkten då man skaffar sig bilddagboken.

johan11krst.bilddagboken.se

Och om någon undrar - ja, jag kommer hänga ut folk.

Det känns även som jag borde blogga mer. Oj vad upptagen jag kommer bli framöver! Min personliga assistent kommer behöva avboka sååååå många intervjuer. Tur att jag har henne som strukturerar upp mitt liv! Skulle aldrig klara mig utan det liksom.

Ni röstar väl på mig i Let's Dance ikväll? ;)

Pöss

Pappa:

Förut när jag var ute och åkte kom det en idiot på moppe som körde rakt i mellan mig och bilen som mötte mig. Synd att han inte ramlade och dog. Utan att skrapa min bil förstås.

Idag när jag klev in i köket på morgonen för att värma mig en härlig skål gröt, så stod det ett glas på bordet. Det stod på min berömde Hindubrors plats, och var nästan helt fyllt med vatten. I glaset låg det något genomskinligt, kristalliknande, sammanhängande föremål, det såg nästan precis ut som ett stycke silvriga löständer. Jag undrade ju givetvis vad detta var.

Jag ropade till pappa att komma in. Han sa till mig att han hade märkt samma sak, men inte kunde förstå vad det var. Han tyckte också att det sog ut som löständer. Tillslut kom vi fram till att det var ett armband eller halsband.

Att jag fann detta helt normalt - att det fanns ett vattenglas med ett halsband i på köksbordet - förundrar mig än till denna stund.

Idag klippte jag mig. Jag hade ingen bokad tid, så jag gick till mitt vanliga drop in-ställe. Jag tänkte att om det inte fanns någon tid då så var det meningen att jag inte skulle klippa mig, och skulle därav inte boka en till en annan dag.

Det fanns tid, jag kunde hoppa i stolen på direkten faktiskt, så det var väl rätt så välbehövligt att klippa mig antar jag.