Drambuie

Igår när jag åkte till skolan för sista gången innan ♥höstlovet♥ så kom det på en såndär härlig dam på bussen igen. En dam med sjal.

Hon tittade förföriskt på alla andra passagerare under sitt långsamma flanerande mot en sittplats.

Framför mig märkte jag då att det satt en till dam med sjal. Wow, tänkte jag.

Damen med sjal som nyligen hade gått på kom tillslut fram till en plats, platsen bredvid den andra damen med sjal.

Hon tittade på henne. Förföriskt.

Hon utbrast: Kekkek tiktik?

Den andre svarade: Kikkik!

Varpå: Hehe, teke kitkit!

Jag satt förundrad.

Idag såg jag en 20-årig tjej som rökte en cigarett och drack en svartfärgad dryck på vilken det stod Burn på. Det tyckte jag var lite ironiskt.

Sen såg jag på Slussens tunnelbanestation två gangstaz stå förstelnade läsandes infoskylten om Slussens konst. Det var också lite ironiskt.

Sen när jag satt på tåget hörde jag en tysk kvinna säga pluuuuut! Det tyckte jag inte var ironiskt. Det var bara roligt.

Finns det två lediga säten på bussen sätter jag mig alltid på det innersta, så att någon kan sitta bredvid mig utan att  behöva ha den tunga börden att fråga "får jag sitta där?".

Ibland är det väldigt få på bussen när jag kliver på. Ju längre jag åker kommer det dock fler och fler på, logiskt nog.

Häromdagen var det en sådan morgon. Jag satt på innersidan. Fler kom på. Ingen satte sig bredvid mig. Min tomma plats. Helt oblockerad.

Varför sätter de sig inte bredvid mig? undrar jag då. Är jag grotesk?

Det gick så långt så att alla andra säten, förutom det bredvid mig, var upptagna. Det var till och med ett par som stod i mitten.

Ja, jag blev sårad.

Sedan när nästa station kom med folk som skulle på var jag väldigt intresserad. Det var nu jag skulle få reda på om jag är vanställd eller motbjudande på något sätt.

Det kom en och satte sig bredvid mig.

Jag är väl nte är så grotesk ändå.

Idag har jag varit med Saruz m.fl. på tv-inspelning av två avsnitt av Sanningens Ögonblick! Vi satt längst fram till min förskräckelse.

Det var två deltagare. En var en idiot till kille som vi var ytterst glada att han förlorade alla pengar på frågan om han haft en sexdröm om sin mamma i vuxen ålder som han svarade nej på men det var falskt.

Den andre var en helt blåst och tjattrig blondin som sa jajjjamännsan!! hela tiden. Hon åkte ut på sin sista 75000 kronorsfråga som löd "Skulle du kunna vara utan alkohol i en månad?". Hon svarade ja, men det var falskt, till hennes blåsta chock.

Hon tror nog hon är associal. Jag gillar inte när folk säger att dricka är något socialt.

SHIT ja minns IIIIIIIIINGENTING från igår ja e sååååååååå social.

Montonegro erkänner Kosovo. Jag känner mig lite ödmjuk nu så jag tänkte passa på jag också.

Jag, Johan, erkänner Kosovo som en självständig stat.

Just nu sitter jag i loungen vid datorerna. Bredvid mig sitter en asiat som äter knäckebröd. Han smaskar. Han är inne på nån slags kinesisk version av Facebook, i alla fall som det ser ut. Jag kan ju inte kinesisk skrift. För allt jag vet kan han sitta på playboy-för-artiklarna.china.com.

Det är lite underligt det där.

Oj nu klickar han en massa. Oj herre vad det går fort. Det verkar inte bli som han vill.

Nu tittar han på en massa asiatiska gubbar i kostym. De ler.

Jag ler inte. Jag är mest förundrad.

Ens självförtroende bara rasar till botten när man ser sig själv i speglarna i ett omklädningsrum.

Ja imorgon är det en stor dag. Dagen jag fyller 17 år. Jag brukar vanligtvis inte ha födelsedagar, jag har jubileum, men i år är jag inte så säker! Tills imorgon ska jag ha bestämt mig.

Jag har blandade känslor. Jag har de senaste åren tänkt när jag hört låten Dancing Queen där de sjunger "only seventeen" att jag är ung, till och med ABBA tycker ju det. Så nu blir jag only seventeen. Men efter only seventeen kommer jag bli oldy eighteen. Hängde du med? Vi tar det en gång till.

Jag har de senaste åren av mitt liv hört låten Dancing Queen ett antal gånger. En rad i refrängen lyder "only seventeen." Jag har då känt mig extremt ung för jag har till och med varit under only seventeen. Men nu, imorgon, är jag only seventeen på riktigt, och nästa år jag fyller år är jag 18, och då är jag inte only längre, då är jag gammal.

Ska vi ta det en gång till?

Jag har hört Dancing Queen i mina år och dar. Jag har känt mig ung eftersom de sjunger only seventeen. Nu när jag fyller only seventeen är jag väl fortfarande only seventeen. Men nästa år är jag inte det längre. Det känns jobbigt, att inte ens bli bekräftad av ABBA.

Livet är underligt. Forsättning följer.

Jag tycker att det är lite underligt med oss människor. Vi skrattar åt allting. Jag har börjat märka att vi skrattar speciellt mycket åt saker som är dåliga, saker som egentligen har noll humor i sig, men som görs roliga av vårt skratt.

Imorse när jag satt på bussen och filosoferade som vanligt, satt det en man och en kvinna i övre medelåldern bakom mig. De hade nyss klivit på, och de var mitt inne i ett samtal. De kände varandra mer än känner inte riktigt men känner ändå.

Kvinnan frågade mannen glatt och omvårdande: Hur är det med Lisa? (jag antog att det var frun), varpå mannen svarade följande:

Hon är hemma, hunden har skitit ner hela heltäckningsmattan hahahahahahahahahaha.

Jag själv började fnittra. Heltäckningsmatta, hehe. Men sen kom jag på mig: vad var det för roligt med det där? Stackars Lisa står där hemma och moppar bort tarmpaserat torrfoder hela dagen och har jättetråkigt. Hur kul är det?

Varför skrattade vi då?

Ja, det vet varken du, eller jag.

Den enda anledningen till att det idag gick sämst på mitt organisation & ledarskapsprov där jag endast svarade på en fråga där ordet krusbär ingick, är för att det var 13 frågor på provet. Det finns ingen annan anledning.

Jag gick precis upp i köket för att ta ett litet kvällsmål. Jag såg absolut ingenting att äta, förutom några bananer som bananflugorna torterat (jag måste ta tag i mitt köp av en köttätande växt.)

Jag såg en skål fylld med choklad. Jag gick mot den. Jag tog upp en, öppnade pappret med ett leende på läpparna och stoppade den i munnen.

Jag började genast blöda i tandköttet.

Är det ett tecken?

Efter Drellys ålderskris så känner jag att jag också behöver en nystart. Jag fyller 17 på fredag, och jag har, rätt så logiskt nog, aldrig någonsin känt mig äldre. Förutom i mitt förra liv då jag reinkarnerade som schimpans.

Att åka skateboard är något jag aldrig riktigt vågat, men jag har faktiskt en skateboard i garaget. Den ska fram, jajjamen, och jag kommer kunna lyssna på Avril Lavignes låt Skaterboy på ett helt nytt sätt.

Jag älskar det nya programmet hål i väggen på 6an. Trots att programledaren ser ut att vara förstoppad och jag tror han var med i barn-tv under mina lördagsmorgnar när jag var åtta, så är det underhållande.

Personer jag vill se ska vara med i lagg rött är Mona Sahlin, Margareta Ulvskog och Anna Sjödin. I det blåa laget, vilka andra än Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson och han där Hägglund.

Sjödin och Olofsson skulle stå för team spiriten i sina respektive lag, och den lilla knastoken Mona skulle ju så naturligtvis stå för de lite lätt skämtsamma men ändå helt iq-befriade kommentarerna i pauserna mellan väggarna!

- hehe ojdå, jag fick väl med lite väl mycket frigolit, hehe. jag åker tunnelbana.

..Varpå publiken sitter stumt och stirrar oförståendes, medan Sahlin skrattar nervöst.

Wow.

Jag själv skulle inte "banga" på att ställa upp.

Jag gillar inte att skriva ut saker, det blir ofta fel. Jag hade precis just nu en incident. Jag skrev ut krönikan vi ska ha skrivit till imorgon, och det blev absolut inte som jag ville. Jag skrev ut papper efter papper, efter en stund blev det i alla fall rätt.

Jag tittade på mitt verk. Alla papper som bara kommit till mig för att snabbt bli misshandlade och sedan slängda i papperskorgen. Jag blev nervös, jag fick lätt panik. Jag var tvungen att återgälda och neutralisera min karma gentemot moder natur.

Pappa satt vid sitt skrivbord och läste i någon fysikbok, han såg något extremt upptagen ut. Jag frågade honom.

- Pappa återvinner vi papper?

Han tittade på mig och min pappershög.

- Nja jo, men släng det bara där i papperskorgen.

Paniken spred sig. Jag sa fort:

- Men snälla jag vill verkligen återvinna det.

Jag fick svaret att gå ut till frådet och lägga mina papper på tidningshögen. Jag vek fint ihop papprena, la dem på högen och hoppades att ingen skulle läsa dem. Och nu ligger de där, och väntar bara på att bli återanvända.

Och jag kan pusta ut.

Min buss som går från fina Brommaplan längre och längre ut mot förorten har en och annan skola längs sin väg.

Då kan man höra konversationer som denna:

- eyy walla va gör do här do e så ful hahah har do slotat??
- eyy du driver
- do skolle sett abdi o said asså värsta fighten han knolla han!!
- walla ja svär han e stark

Jag tänkte fortsätta på mitt sinnessjuka tema.

I morse klev jag upp 8.10. Klockan 8.12 beslöt jag mig för att duscha. Jag insåg genast att jag skulle stiga in i duschen på klockslaget 8.13. Detta bådar inte gott, tänkte jag.

Jag gick i alla fall in i badrummet, vägrade titta på klockan (då blir det ännu värre.) Jag ställde mig utanför duschen och beslöt mig att vänta en minut, tills det var över. Jag hade dock väldigt bråttom, så det fick bli nu eller aldrig, tänkte jag, och klev in i duschen.

Jag steg in, och allt verkade normalt. Jag drog ihop skjutdörrarna duschen är inringad i. Den vänstra två meter höga dörren låtsnar omedelbart från dess fäste, faller ner på golvet och nuddar badkaret i nerfarten. Sedan ligger den där, och jag står med ett stort hål i duschen.

Jag är rädd.

Jag tror jag är sinnessjuk.

Vad är det första du tänker på när du ser talet 13? Det är knappast nu-kommer-jag-få-otur-varför-tittade-jag-på-klockan-just-nu? Nej, förhoppningsvis inte, men välkommen till min värld.

Varje tal 13. En sida i en bok, ett datum, klockslag, antal ord du skriver i en mening, vad som helst. Talet skickar en rysning genom mig.

Det har till och med gått så långt att nu mera varje 3 och 31 blivit jobbiga. 31 är ju 13 fast baklänges. 3 blir med en etta 13.

Detta är extremt jobbigt. Jag kan till exempel inte åka tunnelbanelinje 13, så Norsborg är det svårt för mig att ta mig till. Buss 13, 113, gatunummer 13, allting.

Jag lider.

Nu sitter jag längst fram i klassrummet under en inte-så-underbar naturkunskapslektion. Lärare Eva babblar på om blod och ben och eosinophil och basophil och erytrocyter och sånt klassiskt. Jag har nyss haft 1 timme och 20 minuter pure hell i organisation & ledarskap med en ofattbar lärare. Jag ska absolut tillägna ett inlägg till honom senare, mitt nya norrländska kan-inte-hålla-käften-hatobjekt! Det är i stunder som dessa man seriöst funderar på att hoppa av skolan.

Jag slutar om 30 minuter ungefär, och jag funderar på att åka till en såndär växtaffär. Ni förstår vi har nyligen fått besök av en massa massa små bananflugor! Har vi inte alla varit där: man försöker med det ena husmanssättet och det andra för att få bort de här små rackarna. Ställer fram skålar med vinäger, gör diskmedelsblandningar, doppar frukten i arsenik. Ja, ni förstår.

Jag hade nu tänkt gå steget längre. Jag ska köpa en köttätande växt! Vad sa du? Barbariskt? Nehej. Det är ju dem som äter upp mina apelsiner.

Jakten kan börja.