Kära Mona, part 3: Hemligheten
Part 1
Part 2
Kära Mona,
Hösten har kommit! Utanför mitt fönster blandas det gråa vädret med höstlövens framtagande nyanser, medan himlen kastar ner vattendroppar mot den kala marken.
Jag minns hur du avskydde hösten, Mona. Jag minns hur vi satt i den ironiskt röda soffan i din lägenhet, drömde oss bort mot tropiska platser, föreställde oss en varmare miljö där vi njöt av livets godheter. Jag minns hur du öppnade ditt hjärta för mig, Mona. Hur du berättade dina största hemligheter, dina största drömmar. Jag minns än din barndomsdröm.
Att spela huvudrollen i musikalen Rent.
Jag minns hur jag tittade på dig. Såg din page massera mina ögon, såg din själ utstrålas ur dina. Jag sa att du skulle förfölja din dröm, att du var som född att spela en tonåring som kämpar med hemlöshet och heroinmissbruk. Det blev tyst. Du log, och tittade drömmandes upp mot himlen.
Har du förföljt din dröm, Mona? Eller har du varit för upptagen med att vara en billig sosse som uttrycker sitt hat mot borgare?
Nej, förlåt Mona. Jag vill inte bli arg på dig. Inte efter allt vi varit med om. Inte efter alla minnen jag fortfarande håller fast till.
Kommer du ihåg den där varma vinterkvällen i december? Lucia var påväg, vi var hos dig, du lagade mat. Spaghetti med köttfärsås, din specialitet. Vi vet ju båda två att du är en hemsk kock, och det dröjde inte länge innan vi var tvugna att beställa pizza. Vi beställde en familjepizza, ena halvan var hawaii, andra caprisciosa. Jag minns din ledsamhet. Medan du höll i menyn drog du din blick emellanåt bort mot spisen och din överkokta pasta. Du ville så gärna äta den. Jag sa bestämt nej, för jag hade en plan. En hemsk plan. Jag är tvungen att berätta den för dig nu, Mona, efter allt du berättat för mig. Min mörkaste hemlighet. Det är bäst att ta det från början..
Det var tidigt 80-tal, och jag hade precis rymt från mitt tvångsäktenskap med sultanen av Bahrain. Vi hade träffats under "Some Like It Hot" på ett disco två år tidigare. Vid tidpunkten var jag agent hos CIA och var på uppdrag att undersöka situationen i just Bahrain, jag skulle förföra sultanen för att få ut information. Jag var utklädd till den här Jennifer-Love-Michelle-Sarah-Felicity-liknande saken, och han blev djupt förälskad i mig. Men till tidpunkten av mitt bröllop var mitt uppdrag slutfört. Jag kunde ju inte gifta mig med honom, jag var tvungen att rymma. En kväll tog jag modet till och berättade som det var för sultanen, och med ett 300-tal soldater på kameler i ryggen rymde jag ut i öknen, bort från vårt slott. Livrädd och fattig, med endast en nagelsax och en rabattkuppong på McDonald's i min ficka, samt ett stort pris på mitt huvud, gjorde jag som vilken person som helst skulle göra i min situation. Jag rymde till Bhutan.
Jag passerade öknar, bergskedjor, kala, öppna landskap, förfrös nästan vitala delar och efter 17 bussresor och fem kamel- och åsnefärder, var jag där. Det var en varm och molnfri dag, det var så vackert, Mona. Så fort jag placerade min fot på Bhutansk mark kände jag min själ börja läka. Allt jag sett, allt jag gjort som blivit fel var som bortblåst. Men jag var rädd. Vad skulle jag göra? Hur skulle jag kunna överleva? Tänk om Mahmad Al Hadarashoukhi Bidrahadlo Karakosha och hans män skulle hitta mig? Jag skulle bli dödad på ögonblicket.
Det var då jag träffade Åke, vårt pizzabud, Mona. Han hade kommit till Bhutan för IPDGROO: International Pizza Delivery Guy And Resturant Owner Organisation. Vi träffades på en meditationskväll på vårt vandrarhem, och vi blev snabbt vänner. Jag öppnade mitt hjärta för honom, och mina hemligheter blev snart delade med honom. Han var väldigt förstående, om något chockad, och berättade att han var pizzabud på en resturang här i Sverige, och att han kunde hjälpa mig med min rymning. Han erbjöd mig en källarlokal under resturangen där jag kunde bo. Det kanske inte låter mycket för dig Mona, men för mig betydde det allt då.
Efter tre månaders lyckad själssökning i Bhutan, begav vi oss till Sverige. Jag flyttade in i min källarlokal med alldeles för hög radonhalt, och varje kväll gick jag ut på stan och festade med axelvaddar. Det var då jag träffade dig, Mona. Allt ljus blev ljusare, alla dagar blev klarare, alla dina köttbullar jag tvingades äta blev mindre brända för du var där. Det är märkligt på något sätt, Mona.
Men du var inte alltid harmonisk. Jag minns dina PMS-attacker, hur du snarkade, hur du skrek "död åt borgare" innan du la dig varje kväll, och varje morgon efter du kvällen innan däckat ihop vid middagsbordet. Kvällen i december, då vi beställde pizza, fick jag nog. Jag ringde Åke, och bad honom lägga i... Det här är svårt för mig att säga, Mona.. Jag skäms kanske lite grann, en viss del inom mig har skuldkänslor, det är en stor sak, en betydande sak för hela vår relation.
Jag bad Åke lägga i råttgift i pizzan, Mona.
Jag vet att jag chockar dig nu. Men, ja, Mona, jag ville förgifta dig.
Hatade jag dig? Efter alla lyckliga stunder vi tillbringade tillsammans? Det finns nog inte ett enkelt svar på den frågan, Mona.
Men ja. Jag hatade dig nog, och jag skäms inte för att säga att jag gör det idag också.
Hur som helst fick du ju aldrig i dig råttgiftet. Du har ju en metod vid din dörr: du frågar alltid den som står där vad den har för politisk uppfattning. Åke som är liberal, möttes ju inte av en trevlig syn, som du säkerligen minns. Du sparkade iväg Åke och pizzan nerför trappan a la en Hong Kong action från 1985, resulterande i en ambulansfärd och ryggfraktur för Åkes skull.
Jag jämrade mig hela kvällen, det var därför jag vägrade titta på På Spåret med dig, Mona.
Men varför berättar jag det här nu? Efter alla dessa år som passerat? Uppriktigt sagt vet jag inte, Mona. Men jag tycker det är bäst att du får reda på sanningen. Vår tid tillsammans är ju ändå sedan länge över, och det här är nog bäst för båda parter.
Jag vill bara att du ska veta att jag inte tänker förgifta dig igen, Mona.Tror jag.
Hoppas att du hänger i bra ändå, och att du riktigt drar ner Socialdemokraternas folkstöd.
Riskfylld kärlek,
Alfredo Bomba
Toblerone 400 g. For you.
Part 2
Kära Mona,
Hösten har kommit! Utanför mitt fönster blandas det gråa vädret med höstlövens framtagande nyanser, medan himlen kastar ner vattendroppar mot den kala marken.
Jag minns hur du avskydde hösten, Mona. Jag minns hur vi satt i den ironiskt röda soffan i din lägenhet, drömde oss bort mot tropiska platser, föreställde oss en varmare miljö där vi njöt av livets godheter. Jag minns hur du öppnade ditt hjärta för mig, Mona. Hur du berättade dina största hemligheter, dina största drömmar. Jag minns än din barndomsdröm.
Att spela huvudrollen i musikalen Rent.
Jag minns hur jag tittade på dig. Såg din page massera mina ögon, såg din själ utstrålas ur dina. Jag sa att du skulle förfölja din dröm, att du var som född att spela en tonåring som kämpar med hemlöshet och heroinmissbruk. Det blev tyst. Du log, och tittade drömmandes upp mot himlen.
Har du förföljt din dröm, Mona? Eller har du varit för upptagen med att vara en billig sosse som uttrycker sitt hat mot borgare?
Nej, förlåt Mona. Jag vill inte bli arg på dig. Inte efter allt vi varit med om. Inte efter alla minnen jag fortfarande håller fast till.
Kommer du ihåg den där varma vinterkvällen i december? Lucia var påväg, vi var hos dig, du lagade mat. Spaghetti med köttfärsås, din specialitet. Vi vet ju båda två att du är en hemsk kock, och det dröjde inte länge innan vi var tvugna att beställa pizza. Vi beställde en familjepizza, ena halvan var hawaii, andra caprisciosa. Jag minns din ledsamhet. Medan du höll i menyn drog du din blick emellanåt bort mot spisen och din överkokta pasta. Du ville så gärna äta den. Jag sa bestämt nej, för jag hade en plan. En hemsk plan. Jag är tvungen att berätta den för dig nu, Mona, efter allt du berättat för mig. Min mörkaste hemlighet. Det är bäst att ta det från början..
Det var tidigt 80-tal, och jag hade precis rymt från mitt tvångsäktenskap med sultanen av Bahrain. Vi hade träffats under "Some Like It Hot" på ett disco två år tidigare. Vid tidpunkten var jag agent hos CIA och var på uppdrag att undersöka situationen i just Bahrain, jag skulle förföra sultanen för att få ut information. Jag var utklädd till den här Jennifer-Love-Michelle-Sarah-Felicity-liknande saken, och han blev djupt förälskad i mig. Men till tidpunkten av mitt bröllop var mitt uppdrag slutfört. Jag kunde ju inte gifta mig med honom, jag var tvungen att rymma. En kväll tog jag modet till och berättade som det var för sultanen, och med ett 300-tal soldater på kameler i ryggen rymde jag ut i öknen, bort från vårt slott. Livrädd och fattig, med endast en nagelsax och en rabattkuppong på McDonald's i min ficka, samt ett stort pris på mitt huvud, gjorde jag som vilken person som helst skulle göra i min situation. Jag rymde till Bhutan.
Jag passerade öknar, bergskedjor, kala, öppna landskap, förfrös nästan vitala delar och efter 17 bussresor och fem kamel- och åsnefärder, var jag där. Det var en varm och molnfri dag, det var så vackert, Mona. Så fort jag placerade min fot på Bhutansk mark kände jag min själ börja läka. Allt jag sett, allt jag gjort som blivit fel var som bortblåst. Men jag var rädd. Vad skulle jag göra? Hur skulle jag kunna överleva? Tänk om Mahmad Al Hadarashoukhi Bidrahadlo Karakosha och hans män skulle hitta mig? Jag skulle bli dödad på ögonblicket.
Det var då jag träffade Åke, vårt pizzabud, Mona. Han hade kommit till Bhutan för IPDGROO: International Pizza Delivery Guy And Resturant Owner Organisation. Vi träffades på en meditationskväll på vårt vandrarhem, och vi blev snabbt vänner. Jag öppnade mitt hjärta för honom, och mina hemligheter blev snart delade med honom. Han var väldigt förstående, om något chockad, och berättade att han var pizzabud på en resturang här i Sverige, och att han kunde hjälpa mig med min rymning. Han erbjöd mig en källarlokal under resturangen där jag kunde bo. Det kanske inte låter mycket för dig Mona, men för mig betydde det allt då.
Efter tre månaders lyckad själssökning i Bhutan, begav vi oss till Sverige. Jag flyttade in i min källarlokal med alldeles för hög radonhalt, och varje kväll gick jag ut på stan och festade med axelvaddar. Det var då jag träffade dig, Mona. Allt ljus blev ljusare, alla dagar blev klarare, alla dina köttbullar jag tvingades äta blev mindre brända för du var där. Det är märkligt på något sätt, Mona.
Men du var inte alltid harmonisk. Jag minns dina PMS-attacker, hur du snarkade, hur du skrek "död åt borgare" innan du la dig varje kväll, och varje morgon efter du kvällen innan däckat ihop vid middagsbordet. Kvällen i december, då vi beställde pizza, fick jag nog. Jag ringde Åke, och bad honom lägga i... Det här är svårt för mig att säga, Mona.. Jag skäms kanske lite grann, en viss del inom mig har skuldkänslor, det är en stor sak, en betydande sak för hela vår relation.
Jag bad Åke lägga i råttgift i pizzan, Mona.
Jag vet att jag chockar dig nu. Men, ja, Mona, jag ville förgifta dig.
Hatade jag dig? Efter alla lyckliga stunder vi tillbringade tillsammans? Det finns nog inte ett enkelt svar på den frågan, Mona.
Men ja. Jag hatade dig nog, och jag skäms inte för att säga att jag gör det idag också.
Hur som helst fick du ju aldrig i dig råttgiftet. Du har ju en metod vid din dörr: du frågar alltid den som står där vad den har för politisk uppfattning. Åke som är liberal, möttes ju inte av en trevlig syn, som du säkerligen minns. Du sparkade iväg Åke och pizzan nerför trappan a la en Hong Kong action från 1985, resulterande i en ambulansfärd och ryggfraktur för Åkes skull.
Jag jämrade mig hela kvällen, det var därför jag vägrade titta på På Spåret med dig, Mona.
Men varför berättar jag det här nu? Efter alla dessa år som passerat? Uppriktigt sagt vet jag inte, Mona. Men jag tycker det är bäst att du får reda på sanningen. Vår tid tillsammans är ju ändå sedan länge över, och det här är nog bäst för båda parter.
Jag vill bara att du ska veta att jag inte tänker förgifta dig igen, Mona.
Hoppas att du hänger i bra ändå, och att du riktigt drar ner Socialdemokraternas folkstöd.
Riskfylld kärlek,
Alfredo Bomba
Toblerone 400 g. For you.
Kommentarer
Trackback
