Kära Mona, part 4: Hopplösheten
Part 1, 2, 3.
Kära Mona,
Utanför mitt fönster har decembervinden börjat ta sina första tag. På de ännu snöfria gatorna passerar skrattande barn, vart försvann min ungdom-föräldrar och julstressade secret alcoholics.
Åh, Mona. Hur mår du? Det var länge sedan du hörde av dig nu. Med julen kommer givetvis stressen, kraven, självmordstankarna. Jag känner dig Mona. Just nu sitter du säkerligen och tänker på dessa.
Det sårar mig lite. Jag har gått vidare, men har du? De stunder vi tillbringade tillsammans är sedan länge över, men jag vet att där djupt inne i ditt sossehjärta finns en längtan. En längtan tillbaka.
Det kommer aldrig hända Mona. Det kommer aldrig bli vi igen.
Jag vet att jag nämner detta varje gång jag skriver till dig, men jag tänker verkligen ofta på oss. Varje årstid inkommer med nya minnen, nya tankar, nya skratt, nya tårar. Du skulle bara veta vad som försigår inom mig. Hopplöst är det, för jag saknar dig inte. Jag saknar inte dina stenbrända pepparkakor eller dina "The Boss"-skivor. Jag minns hur du valde att spela "Born To Run" framför Stilla Natt medan du så mordiskt skar upp julskinkan. Allt det trots att du visste hur gärna jag ville sjunga med i Carolas tonartshöjning. Aldrig fick jag en chans. Jag saknar dig inte.
Ändå känner jag mig ensam utan dig, Mona. Känslan finner aldrig några riktiga ord. Allt är på ett sätt bara hopplöst. Jag försöker intala mig själv att jag är okej, men är jag verkligen det? Jag är faktiskt inte så säker, Mona.
We gotta get out while we're young
Cause tramps like us
Baby we were born to run
Tårar i decembernatten,
Alfredo Bomba
Jag måste säga att du ser något malplacerad ut, Mona.
Kära Mona,
Utanför mitt fönster har decembervinden börjat ta sina första tag. På de ännu snöfria gatorna passerar skrattande barn, vart försvann min ungdom-föräldrar och julstressade secret alcoholics.
Åh, Mona. Hur mår du? Det var länge sedan du hörde av dig nu. Med julen kommer givetvis stressen, kraven, självmordstankarna. Jag känner dig Mona. Just nu sitter du säkerligen och tänker på dessa.
Det sårar mig lite. Jag har gått vidare, men har du? De stunder vi tillbringade tillsammans är sedan länge över, men jag vet att där djupt inne i ditt sossehjärta finns en längtan. En längtan tillbaka.
Det kommer aldrig hända Mona. Det kommer aldrig bli vi igen.
Jag vet att jag nämner detta varje gång jag skriver till dig, men jag tänker verkligen ofta på oss. Varje årstid inkommer med nya minnen, nya tankar, nya skratt, nya tårar. Du skulle bara veta vad som försigår inom mig. Hopplöst är det, för jag saknar dig inte. Jag saknar inte dina stenbrända pepparkakor eller dina "The Boss"-skivor. Jag minns hur du valde att spela "Born To Run" framför Stilla Natt medan du så mordiskt skar upp julskinkan. Allt det trots att du visste hur gärna jag ville sjunga med i Carolas tonartshöjning. Aldrig fick jag en chans. Jag saknar dig inte.
Ändå känner jag mig ensam utan dig, Mona. Känslan finner aldrig några riktiga ord. Allt är på ett sätt bara hopplöst. Jag försöker intala mig själv att jag är okej, men är jag verkligen det? Jag är faktiskt inte så säker, Mona.
We gotta get out while we're young
Cause tramps like us
Baby we were born to run
Tårar i decembernatten,
Alfredo Bomba
Jag måste säga att du ser något malplacerad ut, Mona.
Kommentarer
Postat av: Gabriella B
snygg blogg
Postat av: Lisa
Alltså Johan, nu räcker det med Mona-angrepp! :) Jag vill inte se några av dina finurliga toblerone-kommentarer något mer, ya' dig? :P
Och klanka inte ner på Brucan, då blir jag lite ledsen i ögat, haha :)
Postat av: Johan
lisa... nej
n-e-j
no
non
nope
Postat av: Lisa
Nu blir jag ledsen i ögat på riktigt :(
okej, nej det blir jag inte.
Postat av: D
hahaha du är så duktig. vilka känslor, p. man blir lite stolt!
Postat av: Dee-Dee
Får det lov att vara lite bulgarisk surmjölk?
Trackback
