Drambuie

Jag vill tacka Rodriguez som hittade en av de käraste och högst värdefulla ägodelarna som möjligen kan tillhöra en gymnasieelev: SL-kortet.

Kortet flydde, utan mitt medvetande, min ficka då jag försökte ta upp min mobiltelefon. Samtidigt flydde en enkrona och en femma. Snål som man är märkte jag ju dock det. Kanske för att de tjöt ifrån sig det där klingande ljudet när de nuddade marken. Ah, money.

Antagligen latinamerikanen Rodriguez ringde tydligen upp nummerupplysningen, fick mitt hemnummer, fick mitt mobilnummer därifrån, ringde mig tre gånger, jag svarade inte - jag hade business -, fick tag på min pappas nummer, pappa fick kortet. Allt inom loppet av högst 20 minuter.

Tänk, om detta hade hänt för 50 år sedan skulle jag haft tur om kortet anlänt lagom till jul. Innan Rodriguez hittat mig genom något gammalt folkbokföringsalbum och kortet transporterats med häst och vagn på någon lerig skogsväg i Småland hade jag ju kunnat ta en juristexamen.