Jag har aldrig varit så rädd
Äventyret forsatte. Eftersom Maddes robotsyster tvingade henne att vara hemma vid 22 så satt vi på tunnelbanan vid 21:30.
Vid alvik klev fyllot nummer 1 på tåget. M sa på direkten "Åh vi måste flytta!" med paniken ytterst synlig i hennes ögon. Det var dock försent. Jag, med ett tomt säte bredvid mig, försökte bre ut mig så mycket det gick, men mannen satte sig där.
Han började prata med Sara, som var den ende som reagerade lugnt i denna situation. Mannen yttrade massa outtydliga saker som "min fru dog" osv, och S sa "jag förstår, jag förstår". När konversationen tystnade försökte jag i min nervositet börja prata om något annat, och låtsas som om att mannen inte var där. Då tittade han på mig och sa "du stör". Jag sa genast "förlåt" och var säker på att här var platsen jag skulle dö.
Att detta skulle hända mellan stationerna Alvik och Stora mossen, som tar en extra lång tid för tåget måste sakta ner i svängen, var ju bara en bonus.
Mannen la sig nästan ner i mitt knä, vinglade, la foten på sätet framför och jag trodde jag aldrig skulle komma därifrån. Jag satt och stirrade in i fönsterrutan och bet i mitt finger så hårt att jag fick fina märken. När dörrarna öppnades, reste vi på oss coolt, sa "här ska vi av, hej då" och gick lugnt ur vagnen. Det lugna förvandlades givetvis omedelbart till en skräckfylld löpning till en annan vagn. (SPRIIING!!)
Mitt i all stress, rädsla och måttlig upphetsning måste man ända tycka synd om mannen.
Vid alvik klev fyllot nummer 1 på tåget. M sa på direkten "Åh vi måste flytta!" med paniken ytterst synlig i hennes ögon. Det var dock försent. Jag, med ett tomt säte bredvid mig, försökte bre ut mig så mycket det gick, men mannen satte sig där.
Han började prata med Sara, som var den ende som reagerade lugnt i denna situation. Mannen yttrade massa outtydliga saker som "min fru dog" osv, och S sa "jag förstår, jag förstår". När konversationen tystnade försökte jag i min nervositet börja prata om något annat, och låtsas som om att mannen inte var där. Då tittade han på mig och sa "du stör". Jag sa genast "förlåt" och var säker på att här var platsen jag skulle dö.
Att detta skulle hända mellan stationerna Alvik och Stora mossen, som tar en extra lång tid för tåget måste sakta ner i svängen, var ju bara en bonus.
Mannen la sig nästan ner i mitt knä, vinglade, la foten på sätet framför och jag trodde jag aldrig skulle komma därifrån. Jag satt och stirrade in i fönsterrutan och bet i mitt finger så hårt att jag fick fina märken. När dörrarna öppnades, reste vi på oss coolt, sa "här ska vi av, hej då" och gick lugnt ur vagnen. Det lugna förvandlades givetvis omedelbart till en skräckfylld löpning till en annan vagn. (SPRIIING!!)
Mitt i all stress, rädsla och måttlig upphetsning måste man ända tycka synd om mannen.
Kommentarer
Postat av: masod165;)
Hahahahhahaha ni skulle lyssnat på mig när jag sa att vi skulle gå =O!!!
"du stör" hahahah vilken minnen ;)
Postat av: Lisa
Hahah.. sånt där är alltid skoj i efterhand :P
Postat av: Sara
hahahahahahah jag älskar sånna där situationer :P
+ han sa inte att du stör han sa: "förstår du?" å då svarade du "oj förlåt" hahahahhaha
Postat av: J
sa han det? jag hörde det som "du stör" ;) men jag var ju lite halvt borta också ;)
Postat av: d
haha, varför så rädda? fyllon är ju bara roliga, de brukar vara snälla också.
Trackback
