En måndagsmorgon

Måndagsmorgnar. Oh, är de inte underbara? Man ligger där och får helt sanslöst kraftiga depressiva anfall när tonerna från väckarklockan når ens vaxrensade hörselgångar. Jag brukar jämföra väckarklockans toner med ett människoliv.

Första tonen - Chocken - graviditeten

Andra tonen - Uppväxten - båda fruktansvärda

Tredje tonen - Livet, man inser det allvarliga.

Och så, simsalabim, några sekunder senare är det över! Precis som ett människoliv.

Varje gång jag hör en väckarklocketon, i t ex en film eller något, ryser jag och hela min kropp darrar för en kort stund. Jag har ofta funderat på att byta min ton mot en radiokanal. Fast då börjar jag väl rysa åt låtar istället. Fast det är väl inte samma låt varje gång jag går upp? Men jag hinner ju gå upp så många gånger så det inte spelar någon roll, att jag hör varje låt lika mycket, resulterandes i att jag får the shakes for all the wrong reasons av varje låt.. Förutsatt att kanalen inte är rockklassiker. BEHÖVDES INGA TRAUMATISKA UPPLEVELSER FÖR ATT RYSA OBEHAGLIGT AV DE LÅTARNA! OMG LOL.

image59

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0