Drambuie

    Djupa spår i sanden. Nedtryckta av vemod. Nedtryckta av mig.
   Den friska sommarvinden tog tag i mitt hår. Mina kläder började fladdra, beredda att lämna mig och försvinna till en bättre plats långt, långt borta.
   Det var här allting började, den natten. Här, på stranden, intill det mörka havet. Intill dig och intill mig.
   Den där natten. När hade den varit? Egentligen ville jag inte minnas. Jag ville slänga bort allting som varit. Glömma allt som hade sagts. Alla leenden. De var ändå borta, och de skulle aldrig någonsin komma tillbaka. Jag ville leva igen.
   Jag hade sett månen och stjärnorna. Sett hur vågorna livfullt slagit till mot oss, sedan ebbat ut oberört. Hur du sagt att du älskade mig, och att vi alltid skulle vara tillsammans. Att vi alltid skulle existera. Aldrig ge upp för något, för det vi hade var speciellt. Ovärderligt.
   Vad vi hade fel.
   Kylan träffade oss. Hösten kom. Vi drunknade i vardagen. Vi gav upp.
   Hur allting helt plötsligt kan försvinna.
   Jag älskar dig fortfarande. Inte en sekund går utan att ditt namn passerar i mitt huvud. Inte en natt går utan att mina ögon exploderar i en vätska så liten, men ändå så stor att den kan översvämma hela världen.
   Vant gnuggade jag bort tårarna från kinden.
   Jag tittade upp mot den mörka horisonten; där flög du. Ner i vattnet; där reflekterades du. På sanden; där var dina fotspår bredvid mina. Slutligen tittade jag på mig själv; där levde du.
    Åh, hur jag ville ha mitt liv tillbaka.
   Jag tog upp mina saker och jag suckade. Tog en sista blick på den här platsen. Aldrig mer skulle jag så lite som tänka hit.
   Plötsligt kastades jag ner mot marken. I mig föll allting samman. Färger kastades runt, barndomsminnen visades, sagor återberättades. Jag föll, föll i ett hål. Det var oändligt.
    Blotta sekunden senare var det över.
   Jag skakade på huvudet. Tittade upp mot den om någon timme blåa himlen. En varm lycka spred sig inom mig.
   Där på himlen flöt ett moln. Den visade framtiden. Jag skulle bli lycklig. Kärlek och vänskap dominerade mina dagar . Du fanns inte med.
   Jag log. Jag tror jag aldrig har lett så mycket förut.
   Jag reste mig upp och kastade mina saker på den smekande sanden.
   Jag sprang. Sprang för livet. Sprang för allt jag sett och för allt jag upplevt. För allt som skadat mig och för alla som försökt trycka ner mig.
   Jag sprang och jag tänkte aldrig sluta.
   Jag levde igen.